Tittar på bondebröllop på teve, de delar med sig av sin kärlek och romantik och råd hur vi andra ska göra om vi tvekar, tror det aldrig kan hända oss. Det måste vara kärlek säger bonden som fann sin fru genom en hög av brev.

Här försöker jag vara snäll men ändå missförstås ofta det jag skrev som att jag hånar och är elak, det tycker jag är inte snällt mot mig, men jag är inte ensam om detta vad jag förstått för en del får inte ha vänner här och blockas.

Jag lockas bara av att skriva om min vardag, hur jag upplever den och vad som intresserar mig, vad som intresserar andra kanske inte deras dikter kan säga mig, hur vet jag om en dikt är en fläkt av någons intellekt.

Kanske uttrycker jag mig inte tillräckligt tydligt och folk hinner bli upprörda innan de ens frågat mig vad jag egentligen menar, så jag funderar på om jag ska sluta skriva här och ge er andra plats att umgås som ni brukar utan att behöva fundera över mina texter och kommentarer.

Allt har sitt slut och jag är inte den som fastnar någonstans där jag inte känner mig inbjuden och uppskattad, snarare vid flera tillfällen missuppfattad och elak i mitt sinne, är det sådant som är skönt att ha i sitt minne av sitt skrivande, nej jag har gett upp nu.

Önskar er alla en lycklig framtid i ert skrivande här och där det kan tänkas hamna, här kan jag inte stanna för alltid, nu måste jag vidare och tackar för den tid som var.

Jag hoppas ni alla har vad ni behöver, men jag känner att jag behöver något annat, kanske en och annan lyckoklöver, kärlek och romantik som gör mig mer gudinnelik och rik på verklig uppskattning som faktiskt handlar om något positivt och inte illvilliga tankar om mina uppsåt, så förlåt men nu säger jag adjö.