Jag tycker det är så spännande det här att inte ha någonting, varje dag vakna och stiga upp för ingenting alls, laga frukost till mig själv utan någons sällskap, vara glad om dagen går utan någon tråkig post som ofta kommer på grund av missförstånd och att de numera är så snara att skicka direkt till inkasso, men faktum är att jag försöker varje månad att ringa runt och klara upp det som inte pengarna räcker till för jag vill inte hamna hos Kronofogden.

Det är varje dag som en tävling mot mig själv vad jag ytterligare ska stå ut med som jag förut inte dukat under för men ibland gått ned för räkning några dagar och som om det inte skulle vara nog måste jag höra vad andra tycker jag ska göra som de själva säkerligen aldrig skulle gjort, för de anser att de tycker sig vara förmer så allt jag vill blir alltför stort när de vill förminska mig, helst se mig död, för varför skulle de annars hela tiden ringa och kolla om jag lever.

Aldrig förut har jag haft det så svårt här i Sverige som nu även om åren innan alliansen kom inte heller var speciellt lysande, men nu känner jag mig straffad varje dag som jag lever och får känna av andras spott och spe när jag gör mina försök att bli anställningsbar och de frågar vilket jobb jag nu ska få komma på intervju och inte för att önska mig lycka till utan för att de gärna vill ta ifrån mig glädjen att få ha ett jobb eller någonsin få ordning på mitt liv.

Tycker att det blivit så tråkigt i mitt umgängesliv, så förstört med allt som ska tas upp i tid och otid men jag har inget behov av deras hjälp och klarar mig bäst själv om jag får vara ifred för deras missunnsamhet och misstänksamhet om att jag dels maskar, dels förstorar upp min betydelse och mina krav, för i deras öron är jag inget mer värd än att ta ett lågstatusjobb, vilket de tror att jag aldrig förut haft fast jag faktiskt har det tillräckligt mycket för att vara kvalificerad för mer än 300 högskolepoäng som jag studerat, men så här är det för ensamstående kvinnor som folk tycker de kan ge sig på för att de menar man är ett tacksamt offer utan en man som säger ifrån och kanske är jag för vänlig.

Nu är jag väldigt trött på att folk ska lägga sig i vad jag gör och hur jag planerar min framtid, helt enkelt vill jag prioritera som jag vill och inte hur andra tycker jag ska tänka kring det och dyker det upp något intressantare ringer jag återbud för att inte trötta ut mig på en meningslös resa som kanske inget ger, för det gjorde jag hela sommaren i år och det får räcka.

En del måste tydligen hålla koll på mig som om jag vore deras barnunge och inte en vuxen person som själv kan tänka ut vad som är bäst för mig samtidigt som jag anser att jag ska slippa redovisa allt inför personer som borde kunna vänta med sina påhopp till dess jag fixat mitt liv, för jag behöver ingen som spionerar och kollar upp om jag traskar iväg när det är dags att ta mig an en uppgift.

Allt det här gnälliga kring vad jag åstadkommer och vad jag anses inte göra har lett till att jag aldrig numera ärligt kan tala om vilka jobb jag har på gång och vika intervjuer jag bokat. Det jag säger har noll och inget värde för den som vill anse saker om mig som inte stämmer, för avundsjukan är en så farlig sjuka att jag inte gärna vill träffas av alla onda ögon som ser sådant de själva hittat på.