Det hände en grej för tre år sedan, något gick snett.
Livet blev plötslig väldigt verkligt, väldigt fort.
Jag stod alldeles ensam i en folkmassa,
i ett hav av oförståelse,
och inbillade mig att något hade gjort ett märke på min hud.

Förlåt, men det här är nog ingen dikt,
jag skriver nog aldrig dikter.
Jag rimmar aldrig.
Jag skriver för att stilla de inre stormarna,
för att få ord på känslorna, och liksom flytta över dem till en extern hårddisk.
Här.
Som en hemlig dagbok.
Här gömmer jag mina känslor,
helt öppet.

Och nu behöver jag stilla stormarna igen.
Jag vet inte vad jag sörjer längre. Jag vet inte om det är en riktig sorg,
eller om jag sörjer att det är för sent att sörja. Kanske är det märket på min hud. Det blev aldrig något ärr, men jag inbillar mig ändå att det syns.

När en tid har passerat förväntas det att sorgen ska vara färdig. Att det ska finnas något slags förfallodatum, att den ska ha pyst ut ur alla sprickor och försvunnit av sig själv. Att det tydligen ska ha läkt med tiden.

Kanske är jag banal, kanske är jag sorgmasochist.
Men jag har lagt min sorg i en liten ask,
en sån fin från Kanarieöarna som är prydd med snäckor och har röd sammet inuti. Någon gång per år tar jag upp den lilla sorgen och dammar av den.
känner på den,
och sveper den om mig.