.

Jag vet att du inte är den som kommer höra av sig, som kommer fredsmäkla. Det blir alltid jag. Du lyckas alltid vrida och vända på alla ord tills jag är ett monster och du är mitt offer. Och jag orkar inte. Jag får nog. För den här gången är du helt ute och ror på ett stormigt trasigt trött sårat jävla hav.

Jag skulle kunna be om ursäkt och ta din hand och få oss att bli sams, jag skulle göra det men jag vägrar. För jag har inget i hela världen att be om ursäkt för. Jag tänker stå som en ek på ett sädesfält när det blåser som fan och vänta tills du böjer dig av vinden. För du är ett grässtrå.

Som om jag skulle ha behandlat dig illa, precis sådär illa som du redan visat mig hur man gör. Och jag är fortfarande söndersliten och hjärtekrossad.

.

Du är ledsen för att jag inte svarar, du är ledsen för att vi inte ses eller hörs lika ofta. För att jag ska resa med kompisar i sommar och det inte blir så mycket "vi". Och jag påminner dig om att det hela var din idé, att ses mindre, att kanske göra slut. Fastän jag vet att det är löjligt att påpeka, som om det aldrig skulle kunna bli bättre.

Men jag tänker inte släpa tillbaka kläderna, skorna och ansiktskrämerna till din lägenhet igen på ett tag. Bara så att du vet. För jag väntar på något, på den där känslan i kroppen när det regnar och är sol samtidigt. Den där förvåningen av att något fint kan bli så vackert och kännas så tillfälligt och skört, men ändå så bestämt.

På att du ska be om ursäkt sådär så att du nästan stakar dig och svajar på rösten och verkligen menar det. Inte bara vråla det ilsket i mitt öra. För en gångs skull vill jag känna mig riktigt jävla älskad.

.

Men du vet, du tycks aldrig uppbåda styrkan att kämpa för mig.