~*~

Stundom gentemot Eden vilket nu i hans blickfång
Behagligt låg, hans bedrövade blick han fäster sorgsen,
Stundom gentemot Him'len och den fullt flammande Sol,
Vilken nu högt satt i sitt Meridian Torn: [30]
Så ytterst kretsande, sålunda uti suckar begynte.

O du som med oöverträffad Ära krönts,
Skåd'n från ditt enastående Herravälde likt Guden
Av den nya Världen; vid vars åsyn alla Stjärnorna
Dölja sina förminskade huvuden; på dig jag kallar, [35]
Men förutan röstens vänliga ton, och ditt namn tillägger
O Sol, för att dig förtälja hur jag hatar dina strålar
Som bringar till min hågkomst från vilket tillstånd
Jag föll, hur praktfullt en gång då ovan din Sfär;
Tills Stoltheten och vad värre är Ambitionen mig nedkastade [40]
Krighande uti Him'len mot Him'lens oförliknelige Konung:
Åh hvarföre! han förtjänte ej sådant genmäle
Ifrån mig, vilken han skapade som jag var
Uti denna ljusa eminens, och med hans godhet
Ingen klandra; ej heller var hans betjäning hård. [45]
Vad kunde då det minsta ej vara att ge honom all lovprisan,
Den enklaste gottgörelsen, och honom visa tacksamhet,
Så tillbörligt! ändock vis'de sig hans godhet som ont i mig,
Och formade blott ond illvilja; upplyft så högt
Föraktade jag underkastelsen, och tänkte ett steg högre[50]
Skulle försätta mig allra högst, och på ett enda ögonblick


John Milton 1667

LPWJ svensk version 09/12/10

Förlorat Paradis: Bok I - III (J.Milton)