|
|
fjäril
Så fint det är. Här stannar vi en stund.
Aja baja bakifrån. Flickan tyst i huvudet som en barnramsa: Fittan full av fittors skuld.
Vänd om. Sätt dig på mig. Rida rida ranka hästen heter planka. Vad smal du är.
Mitt i natten är jakttroféerna lika stilla som sekunderna innan skottet. Att stanna upp, höra björken växa över det darrande djuret en bamsekram bort.
Att bäras i kärlek runt. Som en naken prinsessa. Ett å två pussa tå, tre å fyra killa myra, fem å sex äta kex.
Den första pokergiven, ruter fem, klöver två, hjärter dam, hjärter kung och en pappa till, spader kung.
Tolv år, glöggen har kommit men luktar inte glögg. Sängkläderna röda. Smyga till tvätten. Jag vill tvätta, sa Tummetott. Vad ska vi tvätta, Sa Slickepott.
Far, fjärilen är i burken. Kan du ta fram din enkla nål. Måtta, det tunna runt skelettet är barnets vägg. Jag är nästan genomskinlig. Fast inte riktigt. Du har fyllt mig med sperma. Man ser precis inte genom.
Långsam morgon, klockan tick tack kommer inte till dörren. Jag behöver dig inte mer. Sim sala bim ett jätteförsvinn.
Ligga väntandes på ett järnvägsspår. Göra kroppen mjuk.
Fri vers
av
Christer Eriksson
Läst 1207 gånger
och
applåderad av 20 personer
Publicerad 2010-12-09 19:41
|
|
|
Äppelina
hjäälp,jag genomsyras av den mörkaste och vidrigaste av känsla, men det var vackert. Du är briljant.
2011-06-30
|
|
|
|
ulrica rydin
"Flickan tyst i huvudet//...// göra kroppen mjuk". Någonstans där gör det som mest ont. Den där känslan av att (på liv eller död) finna sig nödd att kontrollera sig själv till det yttersta. En självutplånande ofrånkomlig strävan att göra sig osynlig och emotionellt onåbar för att om möjligt överleva; ligga still, gå fot, hålla undan, hålla inne, stänga av. En tickande bomb inuti en värnlös flickungesjäl.
2010-12-13
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Jag blir illamående och yr i huvudet av den här. Too close to home, som di säger i dessa kvarteren. Jag tycker att du har fångat rösterna, skeendena och stämningen på ett rent äckligt reellt sätt. Ja, sexuella övergrepp är traumatiserande nog i sig själva. När de sedan genom incest blandas ihop med allt det andra: barnasånger, rida ranka, ja, vad bllir inte sjukt i relationen, och vad blir inte sjukt i verkligheten då? Hur navigerar man sig igenom en barndom likt den? Hir kan man vara så sjuk som vuxen att man gör så mot ett barn? Det här dikten skakar om mig så pass mycket att jag vet inte om jag kan skriva en vettig kommentar. Är dikten då god konst, eller poesi? Jag vet inte. Det kanske kvittar. Den är sannerligen effektiv konst i den meningen att den berör. Jag tänkte också på dikten din när jag körde till sjukhuset där jag jobbar. Jag jobbar ibland med misshandlade barn och ungdomar som alltför ofta skulle kunna känna igen sig alltför väl, de också, i din dikt. De ligger också ofta på järnvägsspåret och 'längtar' också ofta efter döden, som de i sin hopplöshet ofta ser som den enda utvägen ur allt de bär på. Jag skulle vilja avsluta med att säga något vist eller smart, men orden faller liksom bort och jag fylls mest av sorg: Min egen sorg, min sorg för världens barn, min sorg för alla världens barn som växte upp och blev vuxna som skickade vidare traumat till nästa generation, och sorgen för barnen som jag arbetar med. Nej, fy tusan, nu får jag klicka på 'spara kommentar' och göra något friskt. Ja, jag tycker i alla fall att du är modig som skriver om saker som verkligen berör, och på ett sätt som skakar om.
2010-12-12
|
|
|
|
Anna Frölander
Det här är ingen lättkommenterad text. Jag behöver tid och behöver det nog fortfarande men vill ändå lämna ett avtryck. Det är en häftig form, att blanda upp texten med barnramsor. Jag ser övergrepp på ett barn men också den vuxna delen. Där en vuxen (kvinna) ställer upp på saker som hon inte vill. Det är en text som visar på en maktordning. En överordnad, en underordnad. Din text väcker massor av känslor och tankar. Jag tycker att det är otäckt, det riktigt läskiga finns i diktens stämning. Och det är barnramsorna som gör det. Det andra som gör det otäckt är rösterna som du använder. Det är som att du använt olika personers röster för att bygga dikten. Jag tänker mig två, men det kan också vara tre. Du överraskar och det här är en text som jag inte kommer att kunna lämna på ett tag, inte bara för dess innehåll utan kanske mest för dess form och upplägg. Språket. Slutraden är verkligen bra.
2010-12-10
|
|
|
|
Carola Zettergren
Riktigt ohyggligt smärtsamt , det lekande poetiska språket blir en kontrast som förstärker det svarta med vådlig kraft, så som sig bör i sådana här samanhang, mycket , mycket bra!
2010-12-10
|
|
|
|
Melona
En ny text av dig, Christer. Ett gissel att läsa. Jag trodde först inte på det jag läste, men sedan kom de - bilderna. Smaken av
järnet mot munnen, som ett hugg i magen och hjärtat. Jag tänkte faktiskt mycket på katt.incs poesi. Det till synes lätta språket, barnets vinkling och rimmen, ramsorna. Nej, jag förknippar inte henne med sådant som rim, men ändå, tonerna och känslan.
Just titeln, fjäril. Hur det utsatta barnet rör sig som i en burk av glas. Där fjädrarnas mjöl och förmåga att kunna röra sig fritt, lekfullt smulas sönder av övergreppen...
Just för att du målar upp dessa skräckscenarier med dessa barnrim som bakgrund gör det än mer obehagligt.
2010-12-09
|
|
|
|
katt.inc
Det var länge sedan en text berörde mig på djupet. Det var mycket länge sedan jag blev lyrisk över ordval och ordsammansättningar. Det förvånar mig inte att det är just en dikt av dig som skulle få mitt lyrikhjärta att banka hårdare och sedan nästan stanna. Det är en kuslig ton i din dikt samanvävd med barnramsor, barnramsor som borde invagga i trygghet men här bakom lurar fruktansvärda hemskheter och om mitt hjärta skälver av lycka över ditt språk och din förmåga att fånga läsaren så skälver det minst lika mycket av olycka över de oförrätter många barn blir utsatta för. Jag tycker du fångar ett barns utsatthet mycket bra. Du för fram den sköra tryggheten och visar hur lätt det är att rispa hål på den. Tack för en otroligt bra dikt.
2010-12-09
|
|
|
|
ej medlem längre
gillar sån hära "twisted" skräck-sagorealism, eller vad man ska kalla det, grejjer..
och barnramsor(helt vanliga) som rabblas av barn är det i sig något läskigt över..
också, tänkte lite på "pan's labyrinth" när jag läste.. ok, inte för att dom är så jämförbara men tyckte denna lilla text var obehagligare än hela den filmen (inte för den speciellt var).. igen, fruktansvärd text
2010-12-09
|
|
|
Nästa text
Föregående
Christer Eriksson
|
Se alla