Ibland undrar man, är vi i livet för att ha tid till allt eller ingenting? Skriva en låt, sjunga nått kort, gå på dans eller hålla på med nån sport?

Kalla vintrar med kalla vindar ger kalla kårar om kalla minnen. Vintern kan vara varm och mysig eller kall och hård, som en storm mot väggen på en ladugård, eller som en brasa och ett ljus i ett varmt hus.

O snart är det jul, med nödrim o annat kul. Alltid något att lysa upp denna tid utan kärlek och kök, men med spackel, målning och stök. Ett kök har inget samvete för hur saker o ting blir, eller inte blir, men det har nog du, och det är alltid något att glädja sig åt. Något som de inte ens kan ta ifrån mig i flygets rigorösa och seriösa säkerhetskontroll.

Jag minns sol, sommar, regn, dig, värme, mig.
Jag ritar varma minnen i sinnet och på papper. Dina former, ditt leende, vår solbränna.
Du var så perfekt, du kommer alltid vara perfekt...För mig

Men nu måste jag hålla en begravning, begrava det bästa som fanns, som finns, det jag minns.

För nu väntar byggen, stök, vänner, kök, jul, allt möjligt omöjligt kul, nyår och gitarr. Vidgande av vyer med Big Ben, Vaxkabinett och nån äcklig (?) engelsk rätt.









(Dock kommer jag nog inte kunna låta graven vara, utan jag kommer sitta där o minnas...Det bästa.)