~*~

Och uti de lägsta djup ett lägre djup
Alltjämt hotande att mig uppsluka öppnas upp,
För vilket det Helvete jag utstår som rena Him'len verkar.
O att sedan slutligen mildras: finns där ingen plats
För Ånger kvar, ingen kvar för Benådan? [80]
Ingen finnes kvar förutom underkastelsens; och detta ord
Föraktet förbjuder mig, och min fruktan inför skammen
Ibland Andarna där nedom, vilka jag haver förl'tt
Med andra löften och annan skrytsamhet
Än att sig underkasta, skrytande jag kunde underkuva [85]
Den Omnipotente. Ve mig, föga visste väl de
Hur dyrt jag håller vid detta så ytliga skrytande,
Under vilka plågor jag inombords mig jämrar:
Alltmedan de avgudar mig uppå Helvetets Tron,
Medelst Diadem och Spiror högt uppr'sta [90]
Än lägre jag ännu faller, allenast i Suveränitet
Uti misären; sådan lycka Ambitionen utfinna.
Men säg att jag kunde ångra och kunde uppnå
Genom Ynnestens Grace mitt forna tillstånd; hur snart
Skulle välan då höjden återkalla tankarna höga, hur snart avsäga [95]
Vad först'lld underkastelse svor: välbehag skulle avsvärja
Sagda löften uti plågor, lika starka som tomma.
Ty aldrig kunna sann försoning väl växa
Där sår av dödligt hat har genomträngt så djupt:
Vilket blott skulle leda mig åter in i ett än värre fall [100]

John Milton 1667

LPWJ svensk version 11/12/10

Förlorat Paradis: Bok I - III (J.Milton)