Sängen höll mig fången, trots att benen borde ställt sig upp för länge sen. Min dröm hade blivit långfilm och handlingen som i vaket tillstånd är vagt, var då lika händelserik som en dramakomedi på teven, en sån utan reklamavbrott. Som en liten boll låg jag under täcket och försökte nyfiket i drömmen nå slutet. Den spännande upplösningen kom aldrig, i stället vaknade jag av att månen bländade mig. Mörker?
På yrvakna ben reste jag min halvnakna kropp från sängens grepp och försöker förstå var dagens sol tog vägen?
Det var bara sen eftermiddag med månsken.

De försenade sysslorna tog fart och åt upp tiden med fart, minnet av den vackra film som spelats för mig som enda publik flagna för varje minut. Allt som finns kvar är känslan av något vackert som jag nog aldrig kommer se igen.
Det som igår var en vacker snöfigur, skulle i dag återgå till min bil. Snön låg som en hårig matta över rutorna och precis som när de kvinnliga benen börjar bli manliga så vet vi ju alla att det inte räcker med en borste för att de ska återfå sin glans. Det tog en evighet och 10 förfrusna fingrar innan jag åter kunde se mitt fordon. Det fordon som ska va min bästa vän i morgon.

Hår av en liten flickas kalufs faller mot marken och en frisyr börjar ta form. Hon är lite besviken, men försöker hålla sig stilla för att inte förlora sina öron i mammans bristande koncentration. Öronen sitter kvar och flickan sover. Flickan som i morgon ska förvandlas till julens prinsessa för några timmar. Kläderna är testade och kronans ljus har fått nya batterier. I morgon är jag mamma till en Lucia.
3 advent, är precis som all annan tid uppäten och strax ett minne blott. Jag ler mot min halvnakna man som efterlängtat ser mot mig. En invit för att åter krypa ner i sängen och falla in i ytterligare en nattlig film utan titel, tryggt i hans doftande famn.