Hon reser huvudet mot sin fiende och möter ett flin. Ett flin som besviket granskar hennes noppriga hud som är full med stressfinnar och blekhet. Hon vill helst slå bort blicken och slippa känna sig hånad, men kan inte sluta låta sig iakttas av ögon som viskar elaka ord. Fingrar drar i hennes toviga hår som tappat sin glans, för att påminna henne om att den skönhet hon en gång ägde är nu matt. Hon har alltid varit annorlunda, men vacker på ett naturligt sätt, haft glans lika dyrbart som guld. Hon ser hur handen sakta smyger sig ner mot hennes mage och nyper tag i det extra häng hon fått efter att ha varit gravid, den mage hon i åratal försökt träna och banta bort, men som ett ärr vägrar den flytta på sig. Den bara hänger där som en påminnelse. Ögonen bränner sig fast med blicken, hon hör hur de pekar och skriker: ”Du är tjock, du är fyrkantig, blek. Varken jag eller någon annan vill ha dig och om de så vill, så är det för att de är blinda!”
De hugger till i hjärtat och en inre tår faller. De vackra jeansen på H&M som alla andra köper, kommer aldrig kunna passa henne, hon kommer aldrig se ut som dom. Hon kommer alltid förbli henne, oavsett hur mycket hon försöker vara som alla andra. Hon smeker kinden som tillhör de onda ögonen och skriker med brusten röst: ”Ingen kan älska mig om inte du gör det!” och ser med hela sin själ rätt in i de bruna ögonen.
Hon kommer av sig, lägger huvudet på sned och ser det hon vägrat se innan. Hon ser att de elaka ögonen, tillhör henne själv. Hon ser sig själv i spegelbilden….