Det är så tungt nu. Så som livet vill vara ibland. Rädslor stoltserar på rad. De ska transformeras till jävligt flygklara vingar av tillit. Ge mig förmåga att flyga fritt, flyga själv och hämta hem mina livrädda vingslag över nejder och ofullbordade livsögonblick. Jag ska göra mig hemtam i mig själv nu när tiden klippt mina beslöjade skäl att ständigt andas med någon annans luft i mina lungor. Våga vara stilla i det som känns och det som inte känns i hjärtat där kärleken bor. Det gör ont att släppa tag, släppa fritt och älska på egna ben. Jag har inte vuxit ur känslan av otillräcklighet. Men jag andas försiktiga andetag av liv nu. Det räcker.