Det är svårt att säga när det började. Tiden har varit minst sagt förvirrande. På Jesu tid firade man inte födelsedagar så man bestämde sig i efterhand för att Jesus födelsedag var den 25:e december eftersom det var vintersolstånd och ljuset och värmen återvände med Jesu födelse.

"Varde ljus!" sa visst Gud någon gång i början. Gud gillar ljus. Han ville ha sällskap och jag blev en avbild av honom. Gud var själv väldigt mörk då. Han hade faktiskt ganska vresigt temperament i början. Nåja, Gud gillar ljus, så vad hade jag att vänta liksom... *himlar med ögonen*...

Du, jag ska tala om för dig att det var ganska besvärligt att tråkla fast stearinljus på huvudet så att jag hade händerna fria för att kånka ner bröd till de svältande i mörkret. Dessutom gjorde det förbannat ont när stearindropparna gled ner mot mitt huvud. Ja, det kändes som en törnekrona, om du förstår vad jag menar.

Ni kanske kommer ihåg att jag dök upp i Italien en stund. Jag tänkte att jag skulle ägna mig åt Gud, försöka förstå typen på riktigt och lägga allt annat åt sidan. Men så var det en snubbe som blev förälskad i mig. Ja, det är klart han blev! Jag är ju Guds avbild! När den här typen malde på om mina vackra ögon blev jag så trött på den här cirkusen att jag slet ut mina ögon, drämde ner dem på ett fat och fräste: "Ja, men vassego då - här har du dem! Kan jag få vara ifred nu?!"

Får väl erkänna att jag är lite temperamentsfull ibland, men det har ju sin naturliga förklaring. Gud är lite ombytlig och oberäknerlig. Oftast tycker jag att det piggar upp tillvaron, men nu gav han mig ett par ändå vackrare ögon och jag fnös "Tack för den du, din sadist!" Gud skrockade. Vi har ett ganska familjärt förhållningssätt till varann. Nåväl, jag förstod att det inte var lönt att riva ut mina ögon igen för då hade jag nog fått ändå vackrare ögon... tror jag... man vet aldrig med den där typen. Han är ju inte alltid helt konsekvent. Iallafall var han inte det på den tiden.

Det blir lite rörigt när jag pratar om tiden. Dels har jag har jag inte fullt så bra minne och så har det ju mixtrats med tiden. Det var någon gubbe jag träffade en gång som sa att tiden är ur led. Jag höll fullkomligt med honom. Det blir ju förvirrat när man byter kalendrar, skippar dagar, lägger till dagar.

Nu för tiden firar man mig alltså idag, dvs den 13/12 eftersom det då var den mörkaste dagen som förebådade ljusare tider. När jag fyllde år här uppe i Sverige brukade vi busa på min födelsedag så att kvinnor kunde bli män och tvärtom, eller djur. I Rom bytte de rika och slavarna roller. Det var ju hysteriskt roligt! Men kan man få ha lite roligt? Näääädååå..
Folk blev rädda helt utan anledning, skulle sitta uppe hela natten för att inget skulle rubba deras illusoriskt begripliga tillvaro. För er information är det nyttigt med rollekar för den personliga utvecklingen. Och så började de baktala mig, påstå att jag var i maskopi med djävulen, bara för att jag dansade med flera pojkar. De kallade mig hånfullt Lussebrud bara för att jag hade så mycket kärlek och var inte rädd för att vara naken. Danserna slutade alltid så. Det var så där i Eden också, vi hade ju inga kläder på oss. Nej, men det gick inte an här inte så jag fick dra på mig ett vitt nattlinne. Luther ville göra sig kvitt helgonen (han visste förstås inte att jag var ett helgon) så han ville att jag skulle ta Sankt Nikolaus plats som Christkindlein. Plötsligt skulle jag vara med och dela ut julklappar och frukost. Tänk efter nu - jag skulle alltså ge andra frukost på min födelsedag! Men alla leenden - efter så mycket slit, så mycket smärta - värmde.

Det blev lite rörigt det här, men vad kan man vänta sig. Jag visste ju inte ens när min födelsedag var i den här förvirringen, men nu fyller jag år på rätt dag, vid vintersolståndet, och det kommer en morgondag. Det kommer ljusare tider. Det finns en Skapare och han är rätt schysst när allt kommer omkring.