Tvångsmässigt ätandes skumtomtar, blanka ögon, håret i ett enda virrvarr på det värkande huvudet. Gömd i min värld, den jag alltid kommer kunna kalla hemma, oåtkomlig och skyddad. Där inget rår på mig och ingen kan nå mig. Säker.

Och för en stund kan jag andas, vara liten, den tonåringen utan stora bekymmer som visste allt om prestationsångest men så otroligt lite om stress, om att inte kunna vara hemma när man är sjuk, att bry sig så mycket att blotta tankarna nästan gör ont, för liten har blivit större och insett att hon aldrig kommer kunna rädda alla de där som behöver någon. Att hur mycket det än sliter sönder så finns det ibland inget annat att göra... Än att lämna det bakom sig och gå.

Och kanske är det alltid jag, jag som tar det sista vinglande dödsdömda steget fram för att jag vill köra ned det i botten, så djupt jag kan, så långt jag kan. Allt för att jag ska kunna se tillbaka, invagga mig i falsk trygghet och tala om för mig själv att jag ändå gjorde allt. Att inget kunde vara annorlunda.

Men hur många gånger jag än frontalkrockar, så sätter jag mig ändå envist i samma krockskadade gamla bil, kör vidare i tron om att det är annorlunda nu, att blixten inte kommer slå ned igen och att allting kan förändras om jag så bara vill.

Jag äter de små smulorna av bekräftelse utan att ens anse att jag förtjänar mer, stundtals svältfödd och snart har jag glömt mitt eget värde och speglar mig bara i den skeva bilden som ni reflekterar.

Men det får jag tänka på en annan dag, säger jag till mig själv där jag nöjt sitter i min trygga glasbur. Långt från allt. Långt från alla. Säker.