"Det var så längesedan" säger hon och suckar. Något i hennes blick får mig att haja till. Glimten av det förflutna som fladdrar förbi. En intensivitet, ett svek, något så mycket mer än hennes röst någonsin skulle avslöja. Tonen är lätt men smärtan finns där. Femton år senare så sticker det fortfarande till. Smärtan golvar henne inte längre, får henne inte att tappa andan och får henne inte att önska att hon vore död.

Men den känns. Såret var så djupt.

Om jag blundar så kan även jag känna den. Bortträngda minnen, känslor för längesedan vibrerar i rummet och i det ögonblicket vet jag att hon förstår mer än jag någonsin kunnat ana. Att hon stått där med krossade drömmar och förhoppningar, med hjärtat i sin hand, sönderkramat av sina egna fingrar.

Inför kärleken är vi alla lika. Ung som gammal, svag som stark.

Det gör lika förbannat ont varenda gång.