Jag vet inte vad det är men det är någonting som skaver. Minnen som gör ont. Kanske bara förnimmelsen av en känsla. Det är inte hela tiden, men det känns. Jag försöker förtränga. Då och då framställs allt i tankarna, skärande klart. Hans ord, hans ögon och så slutligen den där känslan av förödmjukelse. Hur jag inte räckte till. Hur jag blev någon som inte ens förtjänar ett svar.

Jag kan fortfarande höra tystnaden. Jag kan fortfarande hoppas på miraklet, en upprättelse, en förklaring. Jag har fortfarande chansen att intyga för mig själv att jag inte gjorde något fel. Att det inte var jag.

Ibland undrar jag hur länge det ska kännas. Hur länge jag ska behöva känna den där sugande känslan i magen när jag åker genom hans hemstad. Hur länge hans namn ska flyga flyktigt genom tankarna så fort det är något som påminner om då. Hur länge mitt eget hem ska vara infekterat och invaderat, bara för att jag tänkt för många tankar om honom där. Bara för att det var där som jag såg honom för sista gången.

Jag vet inte.

Egentligen är han ingenting. Egentligen så är det nog bara närhet och bekräftelse som jag saknar. Känslan av att någon tänker på dig, söker kontakt och vill träffa dig. Att någon drömmer om dig, längtar och ser på dig som om han ville minnas varenda ögonblick tillsammans med dig.

Men det är över. Allt är över. Slut. Det ena mer än det andra. Gnistor som slocknat och dött. Sanningar som slutligen hann ikapp. Tre relationer, tre män som är osunda att hålla fast vid. Tre hopplösa fall och tre gånger som det är jag som förlorat, som dragit det kortaste strået och nästan tappat all min värdighet. Tre lärdomar. Tre erfarenheter. I slutändan inte mer än så.

Och visst förekommer romantiserade händelser skapade i mitt huvud. Visst drömmer jag om en annan verklighet och saker som aldrig skulle hända någon annanstans än i fantasin. Kanske i brist på annat. Kanske bara för att hålla den mjuka sidan av mig själv vid liv. Kanske för att påminna mig själv om att jag fortfarande tror.

Men bara en av dem kan fortfarande skada mig. Bara en av dem kan få mig att gråta och är för evigt förvisad från min telefonbok. Men han blir mer och mer diffus. Suddig i kanterna. Ihopblandad med någon annan för längesedan. Overklig. Lite som att han har flyttat, långt, långt bort och att jag aldrig någonsin kommer stöta på honom av en slump igen. Som om han aldrig ens har funnits och bara existerar i min fantasi.

Och bara en av dem är en ständigt återkommande del av mitt liv, mer eller mindre sällan. En vän. Någon jag kanske aldrig kommer att kunna ha en helt neutral relation med utan något i det förflutna som spökar. Någon där jag har en hel hög med tabubelagda ämnen att undvika. Någon som egentligen har varit mig närmast och sårat mig mest. Det enklaste och det mest komplicerade på samma gång.

Och nummer tre… Han är oftast inte mer än en axelryckning. Någon jag utan större problem skulle kunna träffa igen i sociala sammanhang utan att situationen skulle bli speciellt obekväm. Någon som på något vis vände mitt liv ut och in. Någon som jag mer än någon annan har tillåtit mig att behandla mig som någonting omänskligt, där jag i längden tappade mig själv och fann något annat.