Vi är helt fel för varandra.

När vi tittar in i varandras ögon så vet vi det båda två.

Där han är svart så är jag vit.
När han är hög så är jag låg.

Ändå finns det något där.

När mörkret omsluter oss så har vi på något vis snubblat över rätt.
Alla tvivel sopas bort.

Som om det vore enstaka dammkorn som bara kommit fel.

Min blick hakas fast i hans.
Hans mun söker min.
Våra fingrar flätas samman och våra kroppar passar ihop.
Vi kan inte sluta le.

Men när vi sitter vid köksbordet i dagsljuset så är magin försvunnen.

Det är tystnad
irriterande ord
sårande skämt
en vass ton
och vi har aldrig varit så mycket främlingar som då.

Och plötsligt så vill jag bara att han ska gå.

Tio minuter efter att han försvunnit så vill jag ha honom tillbaka.

Att solen ska gå i moln
lampan släckas
persiennerna fällas ner
och gardinerna dras för.

Att det ska vara vi och mörkret igen.