- Godmorgon.
Jag ler matt till svar och sjunker ned vid det träfärgade köksbordet. Utanför fönstret dansar tusentals snöflingor runt.
- Har du sovit gott?
Mamma vänder sig från diskbänken och tittar uppfordrande på mig.
- Mm.
Jag gäspar stort och låter blicken glida mot den digitala klockan på väggen med grönlysande siffror. 10:02. Om jag skyndar mig så hinner jag handla de sista julkla... Plötsligt rycker jag till. Den låga musiken från radion sipprar in bland mina tankar och tränger bort allt annat.
'Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, detta land, är en äng och en vind...'
Jag andas djupt och blundar, känner tårarna tränga fram i ögonvrån. Mina tankar vandrar bakåt och fastnar vid sommaren för 12 år sedan.

- Kan jag gå nu?
Klockan var nio, jag var sju år gammal med sprittande sommarlovsenergi i benen och hade inte en sekund att förlora. Jag stod på den randiga trasmattan i den långa, smala hallen med handen på dörrhandtaget och tittade på mamma med stora, bedjande ögon. Hon skrattade och klappade mig lite lätt på handen.
- Gå du.
Jag slet tag i mina vitblåa skor med kardborreband, kastade mig ut genom ytterdörren och sprang sedan det fortaste jag kunde till det vita tegelhuset i början av gatan där min kusin bodde Jag såg Kristers svarta, korta hår genom det öppna fönstret redan när jag sneddade in på garageuppfarten. Han hörde mina fotsteg och vände sig om, log brett och vinkade. Mina mungipor vinklades uppåt och jag blev alldeles varm i hela kroppen. Ännu en sommardag med min allra, bästa vän.

Det var mitt livs bästa sommarlov. Ljusa, glada dagar avlöpte varandra. Vi byggde kojor under granen på baksidan av huset, hoppade längdhopp i hallen, lekte veterinär med Kristers gosedjurslemur Turik som skadad patient och viskade hemligheter sittandes inuti den gula lekstugan med hästaffischer gröna av ålder på väggarna. När regnet kom satt vi i timmar i hans rum, spelade Ice Climbers, Musse Pigg-yatzy och Uno. Vanligtvis blev jag både arg och ledsen av spel och kastade spelpjäser i väggen när jag förlorade. Men aldrig med honom.
- Anna, det viktigaste är faktiskt inte att vinna. Det är att ha roligt.
Han var sex månader yngre men år klokare än mig. Där jag var fladdrig och orolig var han lugn och eftertänksam. Lillgammal. Han fick mig att slappna av och lät mig alltid vara precis den jag var.
När sommarkvällen kom och det var dags för mig att gå hem, så sa vi alltid samma sak.
- Vi ses imorgon!

RRRRRING!
Vid ljudet av timern så rycks jag raskt tillbaka till nuet, vintern och vuxenvärlden. Jag tittar mot bullarna som står uppradade i ugnen och ler.
- Vad tänker du på?
Mamma står med grytlapparna i händerna, redo att ta ut plåten med de färdiggräddade bullarna.
- Krister.
Hon skrattar till medan hon försiktigt lägger den varma plåten på diskbänken.
- Ja, den grabben visste hur man äter bullar. Jag minns det kalaset där han...
- ...proppade i sig tio stycken”, fyller jag i. Jag orkade bara sju.
Vi ser på varandra i samförstånd. Mamma skakar lätt på huvudet.
- Ja, ni två, ni hade allt idéer, ni. Det var tidningsskrivande, cirkus och springtävlingar om vart annat.
Jag biter mig i underläppen, tittar återigen ut genom fönstret och försvinner tillbaka in bland mina minnen. Denna gången är det höst och jag är åtta år gammal.

- Skynda, skynda, skynda, skynda...
Jag stod på det översta trappsteget och trampade nervöst på stället medan jag vred kroppen från sida till sida. Den röda jackan prasslade. Min blick gled fram och tillbaka mellan den blå spaden som låg utplacerad mitt i trädgårdsgången som en mållinje och till timglaset som stod bredvid mig, vars sand rann stadigt nedåt. När jag till sist såg honom runda hörnet av huset så viftade jag ivrigt med händerna och hoppade upp och ned.
- DU HINNER, KRISTER! HEJA!
Han log medan han sprang den sista biten fram till mållinjen. Han andades tungt och det vänstra benet släpade lite efter resten av kroppen. Jag böjde mig ner, greppade timglaset och såg det sista av den vita, finkorniga sanden sakta sippra ner till botten. Jag ville inte tänka på att han var tvungen att springa färre och färre varv för att hinna i mål innan tiden tog slut.

- Anna, jag måste prata med dig.
Mamma satte sig på huk framför mig med en bekymmersrynka placerad mitt mellan ögonbrynen. Hennes hand darrade lätt när hon drog den genom håret. Min penna stannade mitt i ett tal i matteläxan. Pulsen steg och sjönk alltjämt medan hon talade. Enstaka ord nådde fram till mig. Krister. Sjukhus. Hjärntumör. Operation. Jag snurrade runt på stolen och avbröt henne mitt i en mening.
- Kommer han att dö?!
Mamma tvekade innan hon svarade. Hon svalde hårt och öppnade munnen men såg mig inte i ögonen.
- Vi vet inte.
Vi... Det var vuxenvärlden. Föräldrar, lärare, läkare. Alla de som skulle veta. Som skulle ha svar. På natten låg jag ensam i min säng och stirrade upp i mörket, medan tankarna brottades med varandra. Jag visste vad cancer var. Jag visste att det tog människors liv. Jag förstod bara inte hur det kunde drabba någon som inte ens fyllt nio år.

De närmaste månaderna gled förbi. Sjukdomen utvecklades och slet oss ifrån varandra. Jag var inte längre där varje dag. Hans hår föll av, ansiktet och kroppen svullnade och hans kropp började brytas ned. Jag visste inte att den kvarvarande tumördelen växte och tryckte på hans nerver, förlamade hans kropp och stal hans tal. Jag iakttog bara tigande hur hans rörelser blev mindre och lät hans röst bli ett frånvarande eko i mitt huvud. Ju mer stilla och tystare han blev, desto längre kändes avståndet mellan oss. Det var en kamp som var orättvis och ojämn från första stund.

- Anna? Vill du ha en bulle? Anna?
Jag skjuter ut stolen och reser mig hastigt upp, tar de få stegen fram till diskbänken och tar tag i en av de pappersklädda bullarna.
- Tack, mamma.
Hon viftar lite frånvarande åt mig, redan inne i nästa bakprojekt. Med bullen i handen går jag sakta genom hallen och vidare in till mitt rum. Jag stänger dörren, sätter mig på sängen och drar försiktigt ut översta lådan i nattduksbordet till vänster om mig. Där ligger det. Fotografiet. Jag tar det i handen och för det närmare ansiktet. Granskar det ingående. Stryker lätt över den glatta ytan. Fotografiet föreställer mig och Krister. Det är taget i Danmark, 7:e juli 1998. Han sitter i sin rullstol och jag står bakom med handen på ryggstödet. Vi båda ler. Jag lägger mig ned på sängen med fotot i handen. Det förflutna drar återigen tag i mig och för mig bakåt, tillbaka till hans sista sommar.

- Vi är snart framme, Anna. Ta det lugnt.
Jag låg med huvudet i mammas knä och hon strök mig över håret. Vi befann oss på en gungande färja mellan Göteborg och Frederikshavn och de senaste timmarna hade jag spenderat liggandes, gnällig och illamående. Jag lyfte på huvudet och tittade på Krister. Han satt i sin rullstol framför ett av de stora fönstren och tittade ut på havet. Jag önskade att jag kunde se hans ögon. Jag visste att de lyste. Han hade alltid älskat havet, vilda vågor och båtar. Jag var glad att han var där.

Under en veckas tid så bodde vi i en stor röd stuga på Jylland, hans familj och min. Havsbad, utflykter och timmar ute på husets veranda varvades med lek på gräsmattan och spelstunder vid det avlånga köksbordet. Även om Krister varken kunde hålla i korten eller lägga dem, så kunde han fortfarande spela Uno. Hans pappa höll upp korten framför honom när det var hans tur och han nickade mödosamt mot det som skulle placeras på bordet. När han vann så skrattade han till, ett kluckande, hjärtligt läte som gjorde att det slutade göra ont i inuti mig. Jag såg att han var lycklig.

I Danmark blåste alla tankar om sjukdom, sorg och smärta bort. Jag vågade närma mig Krister igen, sitta vid hans sida och lågmält prata om sådant vi upplevt tillsammans, krama hans hand och stryka honom över kinden. Han lyssnade på mina ord med huvudet lätt hängande och sina kloka ögon fästa någonstans långt bort. Varje kväll upprepade jag samma ord.
- Vi ses imorgon.

När hösten kom så blev Krister svagare för var dag. Jag gick till skolan, frånvarande och spänd. Mina glada berättelser fylldes av blod och död. På nätterna väntade gråt och mardrömmar.
I början av september satt jag och åt kvällsmat tillsammans med min familj. Det var ris och korv stroganoff med alldeles för mycket lök och jag petade håglöst i maten med min gaffel.
RRRRRRRING!
När mamma flög upp från bordet för att svara i telefonen så blev jag stel i hela kroppen. Jag stirrade på hennes rygg medan hon talade. Susandet i mitt huvud dränkte alla ord. När hon lade på så vände hon sig emot oss med blanka ögon.
- Han är borta nu.
Allt slamrande med besticken upphörde. Mina tårar droppade ned rakt i maten och gjorde såsen alldeles simmig. Det var en månad kvar till min tioende födelsedag, men Krister skulle aldrig bli äldre än nio.

'Barn är ett folk och de bor i ett främmande land...'
Till tonerna av Det gåtfulla folket så klev vi in i kyrkan. Jag tittade ned på golvet medan jag gick och koncentrerade mig på att föra den ena foten framför den andra. Varje steg gjorde ont. Mitt inre kändes trasigt. Vi satte oss ned i kyrkbänken och det sista av musiken ebbade ut. Prästen började prata om honom, om min Krister och där och då förstod jag till sist att han faktiskt var borta.

Jag återvänder till verkligheten med kinderna blöta av tårar. Tio minuter senare är jag ute i kylan bland de virvlande snöflingorna. Jag passerar huset Krister bodde i under sitt korta liv, fortsätter nerför den långa backen som leder fram till bensinmacken och hela vägen fram till kyrkogården. Där är det tyst och stilla. Jag stannar vid hans gravsten och sätter mig på huk framför den. Ett tunt lager av snö ligger på hans grav. Graven, som vid begravningen fylldes med rosor, jord och hans älskade gosedjurslemur Turik. Jag sitter kvar i samma ställning tills knäna gör ont och fingrarna är stela av kylan. Innan jag går ritar jag ett hjärta i snön och lägger handen på gravstenen. Jag följer mina fotspår hem igen, full av tacksamhet över att han fanns i mitt liv. Glad, för att hans liv var kort... Men rikt.