Jag vet inte varför jag gråter.

Om det är för att mina knän började darra i samma stund som jag såg honom i kön utanför.

Om det är för att vi har tittat på varandra men inte tagit ett steg åt varandras håll.

Om det är för att jag mött honom två gånger under kvällen, slagit honom i ryggen och bara vinkat tafatt.

Om det är för att min kropp skriker efter honom, längtar och saknar, för veckorna som har gått sedan senast har varit långa och många.

Om det är för att kärleken som existerade i allra högsta grad i min dröm är blek och skör i verkligheten.

När jag till sist tar mod till mig och pratar med honom är det med ett frustrerat ansiktsuttryck, ett hårt slag i hans rygg och anklagande ord. I samma stund vet jag att varenda liten känsla avspeglas smärtsamt tydligt i mitt ansikte. Charmen ersätts av ängslan, orden blir för få och för fattiga.

"Jag ska gå nu."

Min rygg är fortfarande rak men inuti känner jag mig vissnad och knäckt. Ingen runt mig hör kraschen när mitt hjärta brakar samman, långsamt och en bit i taget. Ingen utom jag.

Jag lämnar honom med en spelad nonchalans. Panik, förtvivlan, sorg och en känsla av avslut lägger sig vant på plats i min kropp trots att jag strävar emot, som vänner som jag inte saknat och aldrig ville träffa igen.

Mina fingrar försöker stoppa tårarna som faller likt ett stilla sommarregn.

Hela jag andas svag och för en stund föraktar jag mig själv.

Hur jag kunde tro...

Hur jag kunde känna...

Hur gärna jag vill pressa mina läppar mot hans, ta hans hand och be honom stanna hos mig.

Jag intalar mig själv att jag aldrig kommer att gråta över honom igen.

Mina tårar och jag vet att det är en ihålig, dålig lögn.