Jag skriker
men ingen hör
ingen lyssnar
bara ansikten utan namn
som inte förstår.

Demonerna griper tag
svärtan sköljer över
likt svart, kletig olja
min själ är som en sörja
och jag kan inte andas.

Fängslad i mig själv
samma självhat piskas in
lämnar brännande, svidande märken
ärr
och fast jag blundar
när det ljusnar
kan jag inte gömma mina röda sår
öppna
nakna
de äcklar mig.

Du försöker läka mig
med kramar
vackra ord
din hand på min kind
men det är bara
som plåster
på öppna sår.

Blodet tränger genom
lämnar rännilar på golvet
spår av mig
delar av mig
rinner ut
försvinner
borta
för alltid.

Du ber mig vara tacksam
lycklig
sådant jag aldrig förstått
det där jag aldrig
känt
mer än korta glimtar
sekunder
som att ta luft
ovan vattenytan
och sedan dyka ned igen.

Jag lägger huvudet på kudden
tänker att
imorgon
kanske jag vaknar upp
och inser
att allt
bara är en
jävla mardröm.