Tårarna rinner, hjärtat är i tusen bitar och varje andetag gör ont. Tankarna är ett fullständigt kaos. Det enda du kan tänka är ”om”. Du minns alla de där stunderna då du var lycklig, långa ögonkast och oändliga omfamningar. Det var ju meningen att det skulle vara ni två. Då, nu och alltid.

Och när allt nått sin kulmen, när du inte längre vet var du ska göra av alla krossade drömmar och alla tusentals tårar har slutat rinna och lämnat efter sig en total tomhet…

Då finns det något som hjälper. Något som får dig att gråta de läkande tårarna, sörja klart, tänka de rätta tankarna och till sist gå vidare.

Musik.

Nakna, skärande, träffsäkra textrader som beskriver din verklighet och precis så som du känner till stämningsfulla toner. Som får dig att inse att du inte är den enda. Att du inte är ensam. Att det finns tusentals därute som lider av samma krossade tro på kärleken precis som du. Som har ringt upp sitt ex mitt i natten, som har bönat och bett om att få en sista chans, som har lovat att allt kan bli annorlunda denna gång. Förödmjukade, sorgsna själar att känna samhörighet med.

Och när du kommer till den tidpunkten då all sorg är förbi och ilskan istället tar vid, så finns musiken där för dig igen. Hand i hand. Hårda gitarrer, bankande trummor, hetsig, högljudd sång och arga ord som du kan skrika för dig själv medan du slår i väggarna. ”Om bara” är utbytt mot ”VARFÖR!?”. Ett ständigt ältande, en gnagande undran över hur du kunde slänga bort ditt liv på en komplett idiot… Eller åtminstone någon som var fel, som hade mage att dumpa dig som om du bara var en förbrukad gammal apparat, redo för soptippen.

Sorgen och ilskan kan få dig i en känslomässig berg- och dalbana, där du snabbt färdas, upp och ner, fram och tillbaka och blir alldeles uttömd av energi på kuppen. Och dagen kommer då ni möts igen. Då allt kanske rivs upp på nytt och det känns som du är tillbaka på ruta ett.

Men det blir ju bättre. Innerst inne vet du det, även om du bestämt hävdar att du aldrig kommer må bra igen. Att det inte finns någon annan för dig. Tiden kommer när du kan lyssna på kärlekslåtar utan att gå sönder inombords. När du kan le åt minnen, spela låtarna ni hörde på tillsammans utan att gråta hejdlöst eller vilja slå någon hårt i ansiktet. Det kommer en tid när du kan sätta ord på hur allt kändes, hur smärtsamt det var och vad det har lärt dig.

För det är svårt att veta vad man ska säga när det inte känns som en endaste skärva av hjärtat är helt i kroppen. Och det är då jag är glad att musiken kan göra det åt mig. Gång, på gång.