Jag avslöjade mig själv när ljudet av min sms-signal fick hela mig att rycka till, hjärtat att slå två hårda slag och magen att göra en hastig, ivrig kullerbytta.

Jag trodde att jag hade satt stopp för all denna väntan. Allt det som inte leder någon annanstans än till en återvändsgränd. Och jag var ju så medveten redan från början att det skulle leda just dit, just då.

Två, tre bollar i luften, men egentligen ligger de redan tappade på marken, nedtrampade. Solkiga. Och fast risken att bli trampad på handen aldrig har varit så stor, så kan jag inte låta bli att böja mig framåt en aning, med armen osäkert hängandes ut från kroppen.

Två minnen av två ögonblick blixtrar till på min näthinna. Sekvenser av sanning. Ett huvud som vänds bort. Orden som sade allt, händerna nedstoppade i fickorna och det där besvärade ansiktsuttrycket.

Det enda som kan få mig att rycka tillbaka handen, resa mig upp och backa tillbaka, tills jag är på säkert avstånd.

Fast du vet, jag vet och alla andra vet att blott en blick kan få mig av banan och glömma allt.

Fast på rälsen. Förr eller senare kommer tåget.