Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

AVKLÄDD



Hans blick brände på huden
likt en svetslåga
Det kändes som att
han kunde se rakt igenom
hennes fula gestalt
Se allt det fula
hon med kläder hade dolt
Se allt det fula inuti
hennes misskötta kropp
Hon ville gömma sitt ansikte
i händerna en stund
Då närmade han sig kroppen
och smekte hennes hud
Hon förvandlades till is
och vägrade att smälta i hans händer
Med blicken följde hon händernas rörelser
över huden som täckte
den otympliga kropp
som hon är dömd att leva i
och gråta kunde hon inte


Fri vers av Jojo
Läst 343 gånger
Publicerad 2005-12-05 09:37



Bookmark and Share

  Cinemiracle
De senaste två dikterna är förfärliga. Både "Avklädd" och "Då kan hon kanske..." fyller mig med förtvivlan, ilska och vanmakt. Förtvivlan över diktjagets egen självuppfattning och vanmakten över att inte egentligen kunna förstå varken den självdestruktivitet som präglar dem eller hur det kan bli så. Det är så oerhört starka ord, lärorika ord och skrämmande ord att de väcker aggressivitet - de vill få mig att börja slåss eller är det bekyddarinstinkter de väcker? Detta trots att man står så långt bortom att ens begripa...
Här vore möjligen platsen att komma med någon kletig lagom lättdjup populäspsykologisk må-bra-klyscha som livet numera är så rikt på. Dock avstår jag, hur duktig jag än kan vara på sådant. Texterna förtjänar mycket bättre bemötande än så. Starkt berörande och förtvivlande och vackra får räcka, med ett tack! Inte undra på att du inte fått så många kommentarer, så bra och jobbigt som det här är ;-)
2005-12-05
  > Nästa text
< Föregående

Jojo
Jojo