Det är alltid samma känsla man får efter ett besök hos Arbetsförmedlingen; när man kommer ut på gatan känns det som att alla glor på en. Glor på en med avsky i blicken. Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle när jag stötte på en gammal klasskompis utanför porten till Arbetsförmedlingen; en sådan där överambitiös snubbe - en riktig drömson för ens mor och far. Han skrattade och frågade vad jag hade gjort ”därinne”, varpå jag svara något i stil med ”äh, vadå, jag kollade läget bara”. Han skrattade då igen och förklara att han hade bråttom till ett ”business meeting” på Anderssons (ett av stans finaste hotell). Sedan var han borta. Lika snabbt som han kom och gick, lika snabbt gick jag från att vara likgiltig till att hata mig själv. Jag har nämligen en benägenhet att jämföra mig själv, och mitt liv, med gamla kompisars som jag stöter på. Vi har ju liksom haft samma förutsättningar och ändå lyckats (misslyckats) så fundamentalt olika. Jag hoppades innerligt att han skulle bli överkörd på vägen till hotellet den dagen, men tyvärr kunde jag inte hitta några sådana olyckor i tidningen dagen efter.
Den här gången var det ingen som kände igen mig när jag kom ut från porten. Tur, för jag var i sämre skick än någonsin kände jag. Det var t o m så illa att om jag hade fått syn på slutscenen i Titanic i något skyltfönster hade jag utan tvekan ha börjat gråta, så emotionellt i obalans var jag. Patetiskt, eller hur? Nu hann det bli det eftermiddag innan tårarna kom, skulle det senare visa sig.
Magen kurrade och humöret var inte direkt på topp. Det fanns, som jag såg det, två alternativ: Antingen sätter jag mig och väntar på bussen ute i kylan eller så snor jag lite pengar från besparingarna och firar att mötet är över, för den här gången, på något matställe. Jag hamnade på en av stans pizzerior till slut. Mitt val av pizza föll, efter många om och men, till slut på en Bussola. Bara en sådan grej liksom, fy fan vad tragiskt tråkig jag är.
Pip-pip, sms från Klas: ”tja, hur gick mötet? sugen på några öl ikväll? INTE freddys. kram”. Jag hittade en ledig fönsterplats att slå mig ner på. Jag är barnsligt förtjust i fönsterplatser. Bättre ställen finns inte att fördriva tid på; man har ju fantastiska möjligheter att vädra fördomar i och med att man ser alla människor som kommer gåendes utanför på gatan. Jag svarade på Klas sms, reste mig och hämtade lite sallad och bröd. Ganska snabbt var lokalen fylld av upptagna människor; vanliga människor med vanliga jobb och vanliga förhållanden – det låter så alldagligt, men ändå något som jag utan tvekan skulle tacka ja till alla dagar i veckan.
Jag måste ha prickat in lunchruschen, för ganska snart var alla bord upptagna och folk kom och vände inne i lokalen. Ganska lustigt, jag hade totalt glömt bort allt vad lunchrusch innebar. Vi är ett samhällsmässigt missanpassat folk, vi arbetslösa.
När jag satt där, ätandes på salladen, kom det in en smal, medellång, tjej. Hon hade svart, rätt kort, hår, grön jacka och ljusblå, tighta, jeans. Rätt vacker i all sin enkelhet, kommer jag ihåg att jag tänkte om henne - vacker och att jag tyckte mig känna igen henne, utan att ha en aning om varifrån. Hon gick in en bit i lokalen och spanade efter en ledig plats att sitta på. Ganska hastigt vände hon sig om och kikade bortåt mot mitt bord, hon tog ett par kliv och var sen ungefär någon meter ifrån mig. ”Är det ledigt här”, frågade hon och pekade på stolen mitt emot mig. Precis i det ögonblicket, när hon öppnade munnen för att säga den där korta meningen, fick jag en känsla av total tillfredställelse. Det kändes som om världen stannade upp, som om tid och rum upphörde att gälla och att alla naturlagar var utom räckhåll för oss två. Hon måste ha trott att jag var efterbliven, för det dröjde säkert tio sekunder innan jag reagera på hennes fråga, tio sekunder innan jag fångade tag i alla naturlagar och tid och rum blev var det egentligen är; verklighet. Det kändes trist att ögonblicket bara varade i tio sekunder – det var utan tvekan mitt livs mest fantastiska ögonblick. Och det märkliga var att tjejen inte var speciell på något vis. Visst, hon var vacker, men wow-effekten var aldrig nära. Men något var det med henne, något som jag aldrig upplevt hos en annan människa. ”Min kompis är på väg hit”, fick jag, med extremt dålig artikulation, fram. ”Ursäkta”, svarade hon frågande, ”platsen är upptagen”, sa jag med bättre uttal den här gången. ”Jag förstår”, hon vände och gick ut från pizzerian. Idiot! Vad gör jag? Är jag helt jävla dum i huvudet?! Tankarna som snurrade runt i mitt huvud alldeles efter händelsen var befogade. Här satt jag, nedstämd till max, väntandes på vändningen i mitt liv och vad gör jag när den kommer - vändningen jag väntat på i hela mitt fucking liv - jo, jag nekar dess inträde. Bravo Emanuel, muy bien! Jag var så full igång med att hata mig själv att jag inte ens noterade när min Bussola kom in från köket.


Fortsättning följer.