Jag ska försöka fatta mig kort. Det här partiet behöver ändå inte bli så långt för att låta läsaren förstå. Och tiden rinner i väg, jag har ju bara en och en halv månad på mig att slutföra alltsammans. Jag kan inte lova att det blir bra, men jag ska försöka.
– Nu när du har så kort tid på dig, vad ska du då ta dig till?
Jag ställde Jake samma fråga, och jag sa: “Om du inte fortfarande är arg kan du väl åtminstone svara? Så att jag slipper oroa mig, alltså.” Han sitter framför mig nu och bygger med sådana där byggklossar för barn. Han har fortfarande inte svarat.

(…)

– Vad har du för relation till vatten?
Jag är rädd för det.
– På vilket sätt är du rädd för det?
Jag är rädd att det ska sluka mig. Jag är rädd för havet eftersom det bara är en oändlig sträcka av samma sak.
– Visste du att vatten är en symbol för känslor?
Ja. Min mamma berättade det för mig.
– Så du är rädd för dina egna känslor?
Jag är rädd för öknen också. Det är samma sak med den. Den är så stor. Jag önskar att jag får se en öken innan jag dör. Stå mitt i den så att jag slutar vara rädd.
– Det är sanden som skrämmer dig.
Och känslan av att vara utelämnad. Att tappa all kontroll.
– Känner du att du har kontroll just nu?
Jag har aldrig haft kontroll.
– Varför är du då rädd att tappa den?
Jag är inte rädd. Men vissa idéer skapar rädsla.
– Vad har du för idéer egentligen?
Idéer om avvisning. Om missförstånd. Feltolkningar. Hån. Allt som har med döden att göra.
– Har inte allt med döden att göra?
Inte livet. Livet är så underbart. Utan livet skulle man vara död.
– Och du vill leva för alltid?
Jag vill veta hur det känns att inte leva innan jag bestämmer mig för det här med döden. Det är därför jag tjatar så mycket om den. Om döden, alltså.
– En gång sa du att du skrev istället för att ta livet av dig. Stämmer det?
Ja. Den här texten är ett självmord byggt av ord. Och därför behöver jag inte ta livet av mig längre.
– Jaha. Så hur avslutar du din text? Slutar den med att du dör i verkligheten? Du sa ju att det här är ett självmord. Då måste du väl dö i slutet?
Jag avslutar den här texten som jag avslutat alla andra texter. Jag sätter mig bara ned framför mina papper och skriver: “Slut.”
På så vis kan slutet komma när som helst.

“Varför?”, mumlar han, kroppen fortfarande stel. “Jag vet bara inte vad jag ska göra…”
Nicklas fortsätter att krama hårt om honom, men Jake besvarar inte omfamningen. Han ser inte ens på Nicklas när Nicklas böjer sig och pressar sitt ansikte mot hans. Inte ens när Nicklas tvättar bort tårarna som rinner ur hans tomma ögon med sin sträva tunga.
“Jake…”
Han drar ned dragkedjan på den tunna tygjackan och lyfter tröjan. Hukar ännu längre ner och stoppar Jakes ena bröstvårta i munnen. Rullar den mellan tänderna, kittlar mjukt med tungspetsen.
“Det… det är bara så… det är svårt liksom. Allting är så svårt.”
“Mmmm…”, svarar Nicklas. Hans putande läppar smeker över Jakes mjuka mage. Tungan glider in och ut ur naveln, ner mot byxkanten. Han knäpper upp gylfen med darrande fingrar och känner Jakes tårar droppa ner på honom. Ner genom håret som täcker bakhuvudet rinner de, och vidare längs med nacken där de samlas i en tova.
Fingrarna klämmer löst runt kalsongtyget. Följer konturerna av Jakes slaka kuk och pung.
“Nicklas… Jag vet inte…”, Jake snyftar till. “Jag vet inte vad jag ska göra!” Han piper utdraget och gällt ett tag. Sedan lägger han ena handen på Nicklas axel, men han kramar inte till. Verkar knappt vara medveten om sin egen hand.
“Det gör inget Jake… du får vara ledsen. Det är bra att du är ledsen…”
Nicklas känner värmen från Jakes skrev mot sitt ansikte. Doften av tyg och kuk. Otvättad pung och en vag hint av rövsvett. Tillsammans blir lukterna…
Han drar ner kalsongerna och tar kuken i sin hand. Den är så liten. Just nu är den så liten och ömklig. Försvarslös, barnslig… Inte stor och tjock, som den brukar vara. Bara mjuk och varm. Så mjuk att det är som om han inte alls håller i något.
Han särar på läpparna samtidigt som han drar bak förhuden från ollonet. Och nu bölar Jake så krampaktigt och kraftigt att snoret skvätter ut ur näsan och landar i Nicklas nacke.
“Jag vet inte vad jag gör Nicklas! Jag vet bara inte vad jag gör… Jag vet fan inte vad jag ska göra längre…”

en pipig barnröst: “Får Nicklas sova över?”
en vuxen mansröst: “Nej.”
barnrösten igen: “Får jag sova över hos Nicklas då?”
mansrösten: “Nej.”
barnrösten: “Är det inte du som alltid tjatar om hur mycket du vill bli av med mig, pappa?”
mansrösten: “Om jag vill bli av med dig krossar jag din skalle igen.”
barnrösten: “Så du vill inte bli av med mig?”
mansrösten: “Det har jag inte sagt.”
barnrösten: “Varför får jag inte sova över hos Nicklas då?”
mansrösten: “Han kan väl sova över här lika gärna?”
barnrösten: “Men du sa ju…”
mansrösten: “Jag vet vad jag säger. Du behöver inte förklara för mig vad jag har sagt och inte sagt. Det finns inget värre än folk som stoppar en massa ord i munnen på en.”
Jake: “Men pappa…”
Klack! Klack! Klack!
Det knackar på ytterdörren. Kamino rycker till och backar långsamt upp för trappan mot övervåningen.
Klack-klack-klack!
“Du får inte öppna, Jake. Lova att du inte öppnar!”
(nu har Kamino börjat tala som en pojke igen)
“Men, pappa…”
Klack-klack-klack!
“Okej! Du gör som du vill. Det gör du ju ändå. Varför kan du aldrig lära dig att lyssna på någon annan? Varför lyssnar du aldrig på mig?”
Jake ser förvirrat på Kamino och det knackar på dörren igen. Ringklockan plingar två-tre gånger.
Ping! Klack-klack! Ping-ping! Klack-klack!
“Jag måste öppna, pappa. Tänk om det är Nicklas…”
“Det där är inte Nicklas!”, vrålar Kamino. Rösten spricker och han fortsätter att backa. Han har nästan nått det översta trappsteget nu. “Tro mig, det är inte Nicklas som står där på andra sidan dörren!”
“Äh, lägg av nu, pappa!”
Jake skrattar och tar ett par tvekande steg mot dörren.
Klack-klack-klack-klack!
“Ur vissa vinklar är spindelnäten osynliga!” Kamino väser hysteriskt (nu låter han som en man igen) och skyndar baklänges mot sitt rum. “Man ser inte vem som gömmer sig bortom dem förrän det är försent! Folk springer runt på andra sidan och allt som syns är bara deras skuggor, deras hastiga och lätta skuggor! Dessutom har du redan låst upp, så det är ändå försent, Jake! Det är försent!”
Han försvinner bort på övervåningen och ljudet av en dörr som stängs ekar i den stora hallen.
Jake står kvar ett ögonblick medan ringklockan fortsätter att ringa och en näve fortsätter att banka mot den tunna playwooddörren.
“Ja ja, jag kommer, jag kommer…”, mumlar han och tar tag i dörrhandtaget.

Framför Nicklas flyter Jakes livlösa kropp över det stilla, spegelblanka vattnet. Ett spår av rött binder dem samman, och han skjuter på mot Jakes mjuka ljumske i riktning mot den andra sidan floden.
Kroppen glider in mellan klumparna av vasstrån, och Nicklas känner leran välla upp mellan sina tår när han trampar ner i den tjocka dyn och sanden som täcker bottnen. Den blir tjockare och tjockare för varje steg han tar.
Fiskar silar in blodet som blommar ut ur såren i Jakes rygg i sina munnar och ut genom gälarna. Små vattendjur har redan tagit sig ner i hålen där han öppnats och börjat gömma ägg i det kalla köttet. De har förstått att Jake är död, hela floden har förstått.
Nicklas ser ned i de stora blekblå ögonen. Blicken lika grumlig som det brunröda vattnet.
“Du dog åtminstone med ett leende på läpparna”, mumlar han, och bakom dom bryter små flygfiskar i grälla färger genom den stilla flodytan. De hänger där i luften en stund och försvinner sedan tillbaka ned i djupet med ett plask. Naturens sätt att ta farväl, antar han, eller kanske…
“Nicklas, vakna. Nicklas!”
“Jake?” Han sätter sig yrvaket upp och Jake måttar ett löst slag mot buken. “Ouff!”
“Din jävel. Du pratar i sömnen. Varför har du inte sagt att du pratar i sömnen? Då hade du kunnat sova någon annanstans. Jag fattar inte, du håller verkligen aldrig käften.”
“Va? Men… vad fan är det där? Väggen, Jake… väggen…”
“Ja, just det… jag glömde att berätta för dig… farsan blev lite…”
Men Nicklas lyssnar inte. Han stirrar bara på stjärn-himlen som glittrar i andra änden rummet.
“Fan nu minns jag…”, avbryter han. “Jake, jag svär! Jag har drömt det här förut! Eller, inte just det här… jag drömde att jag vaknade i ditt rum… och dina väggar var fulla av spikhål, nästan som en ost. Fast det lös inte om dom i drömmen och…”
“Det är inte spikhål heller, Nicke.” Nicklas ser förbryllat på Jake. “Pappa… eller Kamino, du vet… han har gått lös med borren. Men det spelar ingen roll. Gå bort till ett av hålen och kolla vad du ser på andra sidan. Kom igen! Gör det bara!”
Nicklas ler tvekande och Jake gestikulerar åt honom att göra som han sagt.
“Men, jag vet inte…”
“Va fan, kom igen nu då.” Jake välter sig ur sängen och drar med Nicklas bort till andra änden rummet. “Det är ingen fara. Kolla in genom något av dom bara… Du kan få välja ett som vi gör större… Vi ska göra flera av dom större, jag och pappa. Vi vet bara inte vilka än.”

Det har gått ett par månader nu, och Kaminos hus finns inte längre. Det blev för många hål i väggarna till slut, och de brast med ett trött “Knak!”
Och Kamino föll utan ett ord.
Han föll med huset.

Efter att de båda rasat samman kunde man inte längre se att det en gång stått en byggnad där i utkanten av kyrkogården. Och ingen mindes pojkarna som bott däri. Det enda som blev kvar var en jättehög med smågrenar och pinnar.
Och fåglarna flög vidare. De flög tillsammans med Jake och Nicklas. Och ibland flög de tillsammans med andra unga pojkar.
Efter ännu ett par månader tände någon eld på högen kvistar som börjat läcka ut bland gravarna. Och folk dansade kring lågorna och glöden.
Det brann i flera dagar.
Men det här har inte hänt än. Nej, just nu står huset fortfarande kvar. Och Jake bor fortfarande där med sin far, Kamino. Och Nicklas bor kvar hos sin mamma i en lägenhet ett par kvarter bort. Och de leker ännu i dom andra rummen då och då.

“Har du glömt varför du kom hit?” frågar Nicklas. Jake fortsätter att runka av mig medan Nicklas ställer frågor. Och om jag inte svarar släpper Jake taget om min kuk och jag blir slak och det vill jag ju inte.
Det är så de lyckas hålla mig medgörlig. Uppmärksam.
“Nej”, svarar jag. “Eller, jag vet inte. Ibland kommer saker i vägen. När det är något bra på TV till exempel. Eller när jag känner mig ensam. Jag tycker inte om att vara ensam.”
“Du har ju alltid oss”, mumlar Jake. Han tror inte att jag hört honom, så jag svarar högt:
“Nej, Jake. Det har jag inte.”
“Han kan faktiskt inte hålla kvar vid oss för länge”, suckar Nicklas. “Det är sant.”
“Det är det inte alls. Om han släpper taget om oss, dör vi”, protesterar Jake. “Och jag vill inte dö. Jag tänker inte dö, Nicklas. Jag tänker leva. Leva för alltid.”
“Det är därför vi gör det här, Jake. Minns du inte? För att se till att du faktiskt klarar dig.”
“Jo… jag vet, jag vet, men ändå…”, mumlar han. Han har för ett ögonblick glömt vad han håller på med och släppt taget om mig. Och innan någon av dom märker det, har kuken slaknat helt.

Det är inte tyst i rummet, men mumlet och klirret av ölglas trycker sig förskräckt mot väggarna. Det vågar sig inte upp på dansgolvet nedanför scenen än. Kvällen är för ung.
På en pall sitter det en pojke däruppe. Han har en gitarr i händerna. Jag lade märke till honom när jag kom in. En stund väntade jag mig att han skulle börja spela, eftersom man inte satt på någon musik. Men han förblev tyst.
Nu sitter jag med ryggen mot honom. Och jag beställde en öl för ett tag sedan, men ingen har serverat mig än. Kanske har de glömt bort mig. Det spelar ingen roll. Jag är ändå inte törstig.
Jag för handen till ciggpaketet i bröstfickan och pojken på scenen harklar sig. I händerna håller han fortfarande sin gitarr men han spelar inte på den. Och rösten är flickig, nästan falsk, när han börjar sjunga.
Jag märker knappt av det först, men något med melodin får mig att vända mig om. Runt om scenen flaxar folk omkring, flyger upp och ner ur soffor, in och ut genom dörrar och fönster. Röken från deras cigaretter sprutar upp i taket och försvinner på ett ögonblick. Ölglasen bubblar för snabbt och skummet rinner ut över borden, ner på golvet där det torkar på två sekunder… bara bleka fläckar…
“Och jag vet att du vill bränna allt”, sjunger pojken, “bränna tills allt blir svart och kallt… kanske jag kan ge dig vad du vill ha…”
När jag för lågan till cigaretten som hänger löst från mellan mina läppar fattar den eld med ett prasslande läte. Glöden äter upp tobaken, hela vägen in till filtret innan jag ens hunnit dra ett bloss.
Och framför mig fortsätter pojken med det toviga blonda håret och de lysande klarblå ögonen nynna medan han gnuggar sig mellan benen med ena handen och kramar hårt om gitarrhalsen med den andra.
“Jag hör dig räkna timmarna var dag… kanske en minut är allt du har… en ny sekund kan bryta sönder dig…”
Jag vänder mig mot honom och tonerna i melodin blir mörkare, tystare.
“Vart har du lärt dig den där sången?”, hojtar jag.
Pojken slutar tvärt att sjunga och när han ser på mig märker jag tårarna som blänker i hans ögon. Rummet blir knäpptyst.
“Jag har inte lärt mig någonting! Det här är mina ord, min sång!” fräser han och ler spotskt bakom ridån av tårar som grumlar ansiktet. “Och det är min kropp som sjunger den! Mina fingrar som styr melodierna! Om du kunde se… om du kunde se hur snabba dom är… mina fingrar!” Han snörvlar högljutt och håller upp händerna framför sitt ansikte, som för att torka sina tårar mot handryggarna. Och sakta börjar fingrarna röra sig, böja sig, vika fram och tillbaka och åt sidorna. “Mina fingrar kan peka åt så många håll!”, skrattar han. “Du skulle bara veta hur många håll…”
Jag ler något förvirrat tillbaka. Men fingrarna böjer sig så konstigt…
“Det där är faktiskt inte roligt”, viskar jag. Hela min kropp har börjat darra. “Sluta med det där! Det är faktiskt inte roligt längre…”

“Vad skrattar du åt?”, undrar Nicklas. Han sparkar löst mot Jakes mage där han ligger och vrider sig på golvet framför honom.
Men Jake fortsätter bara att fnissa.
“Get schicklas”, säger han utan att bita ihop en enda gång. Som om munnen är full av något.
(Kanske av sand eller vatten?)
“Vad kittlas?”
“I min mun…”, fnissar Jake och gapar stort.
En tjock daggmask slingrar sig runt tungan.

(Här hade jag egentligen tänkt lägga in en fem sidor lång scen jag blev klar med för ett par månader sedan. Den beskriver hur Jake har sex med en medvetslös eller förståndshandikappad pojke på en äng, samtidigt som han minns hur han brukade stoppa in maskar i munnen när han var “yngre”. Detta leder i sin tur till att han börjar fundera över kopplingen mellan maskarna han lekte med och sin egen sexualitet. Han fantiserar även om hur det skulle kännas att suga av någon med en kuk som är lika rörlig som en daggmask – om det skulle vara lättare att få ner den i halsen, ifall det skulle förbättra eller försämra orgasmen, och så vidare.
Tyvärr försvann scenen bland mina andra papper, men jag lovar att klistra in den här ifall jag skulle råka hitta den när jag städar någon gång.)

“Visste du att sex lindrar smärta?”, frågar han. “Någon berättade det för mig. Så kanske borde jag knulla dig nu. För att det ska göra mindre ont, alltså. Eller vad säger du? Vill du att jag knullar dig? Nej, nej, nej. Det spelar ingen roll att du blöder. Jag bryr mig inte om sånt. För min del får du blöda hur mycket du vill. Jag kan knulla dig ändå.”
“Pappa, nej…”
Jake skakar på huvudet och backar långsamt över det hala golvet. (Tänk om han skulle halka i sitt eget blod, skulle inte det vara helt fantastiskt?)
“Varför inte? Jag försöker ju bara hjälpa dig. Jake…”, Kamino sänker armen och låter kniven vila med spetsen mot sitt lår. “Jag är ju din… din pappa, Jake… tror du inte att jag vill hjälpa dig? Du blöder ganska mycket. Du måste vara mer försiktig i fortsättningen.”
“Pappa, jag… Jag är rädd.”
Jake fortsätter att backa och snavar nästan över det nedersta trappsteget. Han hör ett par droppar blod slå mot det torra trät när han för armen till metallräcket och baklänges hasar sig upp för ett par steg.
Kamino följer långsamt efter.
“Jag är inte dum… Jake, jag vet allt… jag vet att du vill bränna allt… bränna och bränna tills allt blir svart och kallt, men kanske… kanske behöver du inte göra det. Kanske kan jag ge dig det du egentligen vill ha och…”
“Du skrämmer mig, pappa. Jag fattar ingenting. Varför högg du mig i armen? Varför ser du så gammal ut?”
“Det var du som sprang rakt in i kniven, Jake! Jag högg dig inte! Jag trodde du var någon annan, det var därför jag råkade… Men det är ingen fara. Jag förlåter dig. Du behöver inte be om ursäkt. Du behöver inte…”
Klack klack klack!
Kamino vänder sig om med ett ryck.
“Vem är det som knackar på min dörr? Jake, vem har du…”
Klack-klack-klack-klack!
“Jake! Vad har du gjort?”
“Det är bara Nicklas, pappa. Jag frågade ju…”
Ping-ping! Klack-klack-klack!
“När jag får tag i dig…!”, vrålar Kamino och kastar sig mot trappan, “När jag får tag i dig, din lilla jävel!”

***

Såja, såja. Ta det bara lugnt nu. Sätt dig ner. Du är trygg härinne. Ingen kommer att skada dig.
(förutom Kamino och hans kniv, de väntar precis utanför dörren, Jake)
Vem skulle kunna skada dig i ditt eget rum? Och varför skulle någon vilja skada dig, förresten? Du har väl inte gjort något dumt?
(vilket skämt. “inte gjort något dumt?” om folk bara visste vad du gjort)
Hör du inte? Kamino har gett upp. Han går ned för trapporna nu. Ett tag verkade han ju lite… lite tokig. Men han har lugnat ner sig nu. Mognat. Du såg ju själv hur gammal han har blivit.
“Varför såg han så gammal ut, egentligen?”
(han har alltid varit gammal, precis som du. du är också gammal, din hagga)
Tyst! Lyssna!
Nu öppnar han ytterdörren – skönt att det slutar knacka så förbannat va? Och den där ringklockan kan driva en till vansinne. Vänta lite… Hör du inte hur glatt och skojfriskt Kamino och Nicklas talar med varandra? De planerar nog en överraskning åt dig Jake. Det där med kniven måste ha varit ett skämt. Vem vet? Det kanske är din födelsedag.
(du hör lika väl som jag att de inte pratar där nere. Nicklas måste vara livrädd, så som han skriker. eller kanske har Kamino redan kört kniven i buken på honom och det är smärtan som får honom att skrika? man skriker nog inte på det där viset om man inte har jävligt ont)
Seså, minns du inte dina drömmar, Jake? Hur Kamino och Nicklas brukar koka te åt dig i dom? Du har så söta drömmar. Och vem skulle kunna vilja skada någon som drömmer lika sött som du?
(du drömmer alltid mardrömmar, det vet du. när du inte drömmer om sex förstås. men jag betvivlar att det är en orgie de planerar på undervåningen. snarare din begrav-ning om du frågar mig)

“Jake är redan död!”, skriker Nicklas. “Han dog när jag gick i sjuan! Blev överkörd av en spårvagn… Jag såg det mitt i natten, föraren hann inte bromsa… det gick så snabbt…”
“Du behöver inte ljuga längre. Jag ska inte göra Jake illa, jag lovar”, viskar Kamino. De står framför spisen i köket på undervåningen, och Kamino håller kniven mot Nicklas rygg. “Jag ville ju bara ha lite te… vad är det för fel med te? Du kanske vill ha kaffe?”
Nicklas svarar inte. Han gråter bara tyst och fortsätter att röra om i kastrullen. Plattan står på sexan. Vattnet borde koka när som helst.
“Jag vill ha te i alla fall. Kanske Earl Grey eller Roibos… Det är te vi kokar nu… jag ska inte hälla vattnet över Jake, om det är det du tror…”, försäkrar han och tar tag om Nicklas arm. “Slita undan täcket som han gömmer sig under och…”
(Hur kan Kamino veta att Jake gömt sig under täcket i sin säng?)
“Varför gör du så här?” Nicklas släpper taget om sleven och torkar sina blöta kinder.
“Lägg av nu, va? Det där är bara svett och inte tårar… kanske lite ånga.” Kamino trycker hårdare med kniven mot Nicklas rygg. “Fortsätt röra. Ser du inte att det kokar snart? Om du slutar röra nu så… Ouff!”
Det syns inte att det går hål i t-shirten när kniven glider in mellan ryggkotorna. Det kommer inget blod heller.
“Vad hände med köket?”, mumlar Kamino och viker sig baklänges. Kniven som han hållit mot Nicklas rygg glider ur hans hand och skramlar lågt när den faller till golvet i Jakes trånga rum. “Var vi inte i köket nyss? Det här är väl inte köket?”
Han glider ned på knä och försöker ta tag om skaftet som sticker ut ur hans rygg.
“Kan någon hjälpa mig? Det har fastnat något i min ryggrad… jag får inte loss det. Hjälp mig då.”
Armen börjar rycka. Små spretande rörelser i magmusklerna och fingrarna spretar krampaktigt. Jake ser på medan de böjer sig i olika vinklar, ser ansiktet förvridas till märkliga grimaser. Spott skvätter ur munnen när Kamino försöker prata igen, men han får inte fram ett ord.
“Du har fått skägg nu, pappa”, viskar han och sätter sig ned bredvid den krampande kroppen. “Jag visste inte att du var så gammal.”
“Jake…”, får Kamino fram till slut. “Jake, jag… Jag ville ju bara koka te. Koka te… och fira din… jag ville fira din… bara fira… din född- din födelsedag.”