”Nå, vad var det som fick dig att komma hit då?”, frågar den gamla mannen. Han tar mina händer i sina, vänder handflatorna uppåt.
”Jag bor precis invid havet”, svarar jag. ”Strandkanten...”
”Shhh”, avbryter han vänligt. ”Jag frågade inte dig, utan dina...”, han harklar sig högljutt och släpper taget om mig för ett kort ögonblick medan han rättar till glasögonen. ”Dina... Vad har du gjort med dom egentligen?”
Jag rycker på axlarna och ser frågande på honom.
”Har du skurit dig i handflatan?” Han pekar på en av linjerna i min hand, följer den med långfingersnageln, från vänstersidan ned mot handleden. ”Är det där ett ärr?”
”Nej, men ibland drömmer jag mardrömmar...”
”Den här linjen är... fel”, mumlar han. ”Och den här”, han pekar på en annan, ”ser också fel ut. Jag har aldrig sett något... jag menar...” Han skrattar hest och ser upp, möter min blick för första gången sedan jag satte mig ner vid bordet framför honom. ”Det är något fel på din hand, mister”, säger han och ler. ”Det enda jag kan läsa av i den är att du borde gå till en läkare, få den röntgad.”
Jag fortsätter stirra häpet på honom och han suckar.
”Linjerna i människors händer är inte medfödda utan bildas av hur man använder dem. Och jag har spått i tusentals händer och aldrig sett något liknande, så antingen sysslar du med något väldigt märkligt, eller så är benen i din hand... Jag menar, det kan vara något medfött, en defekt av något slag.”
”Ibland drömmer jag mardrömmar om havet. Kan du inte se något alls i...?”
”Det här”, säger han och pekar på en av linjerna, ”borde vara din livslinje. Men den rör sig ned mot handleden istället för upp mot fingrarna. Alltså borde du varit död för länge sedan. Och ser du här, där den förgrenar sig, så ska det inte se ut. Det är som att den bildar flera separata livslinjer, alla lika kraftiga. Ingen hand ska ha sådana linjer.” Han skrattar igen. ”Här har du linjen för din ekonomi, och den ska inte heller se ut sådär, den böjer sig helt fel. Den borde dessutom sitta längre ned och... ja, du förstår. Det är likadant med hela handen, jag kan inte läsa av den över huvud taget.”

Jag bor precis invid havet. Sandstranden når nästan hela vägen upp till ytterdörren på mitt hus, och om natten tränger ljudet från vågorna in genom de öppna fönstren.
Det finns fyra rum i huset förutom vardagsrummet och sovrummet, och de är alla tomma. Jag går aldrig in i dom.
Ibland drömmer jag mardrömmar om havet. Att det kommer stora vågor och sköljer in över stranden. In över huset och mig. De där vågorna är alltid fyllda med bråte. Stolar och trasiga kartonger och kroppsdelar.
Jag badar aldrig, inte ens när det är över trettio grader ute. Jag har aldrig gillat att bada i havet, men jag sitter ofta på stranden och ser på medan andra gör det.
För ett par månader sedan började jag gå i terapi. Jag vet inte varför jag bestämde mig för att göra det, lika lite som jag vet varför jag har börjat söka upp spåmän och tarotgummor. Det enda jag vet är att det känns som att något ska hända. Eller kanske som att något redan har skett men att jag inte förstått vad.

Det står en ung man på stranden, ungefär hundra meter bort. Jag har tagit med mig en sån där hopfällbar stol från min trädgård som jag ställt i sanden, och jag satt och såg ut över havet när jag fick syn på honom i ögonvrån.
Han måste ha stått där ett bra tag. Jag är duktig på att uppfatta rörelser, det kommer med yrket, och ändå har jag inte lagt märke till honom förrän nu.
Jag sitter kvar på stranden och tjuvkikar på mannen i tre kvart. Sedan tröttnar jag. När jag plockar upp stolen och beger mig upp till huset har han fortfarande inte rört sig.

Efter att jag ställt tillbaka trädgårdsstolen vid trädgårdsbordet och druckit en kopp kaffe går jag bort till kylen och plockar fram en halvdrucken whiskyflaska som jag öppnar.
Jag halsar i mig det som finns kvar.
Jag har aldrig gillat whiskey, men för någon månad sedan köpte jag en flaska och tvingade i mig den. Sedan dess står det alltid ett par flaskor i kylen, och den starka smaken får mig inte ens att röra en min nu för tiden, men gör mig alltid sugen på en cigarett. Jag håller mig dock från att gå upp till sovrummet där jag förvarar paketet i byrån jag använder som nattduksbord. Jag plockar bara fram det en gång varje kväll när jag går och lägger mig, och då röker jag endast en enda cigarett.
För ett par år sedan rökte jag minst ett paket om dagen, men sedan slutade jag bara. Det var inget medvetet beslut, inget genomtänkt.
När jag går ut genom dörren igen har whiskeyn börjat verka och jag känner mig glad, lite yr. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara något fel med att dricka ensam mitt på dan om det inte är något fel med att dricka tillsammans med folk om kvällen.
En helkroppsspegel är fastmonterad precis bredvid ingången på det vita staketet som omger mitt hus. Baksidan är gjord av trä, och fastän småbarnen som bor i husen omkring mitt kastar sten på den ibland har den ännu inte gått sönder.
Jag ser på mig själv ett par minuter innan jag tar grusvägen bort till busshållplatsen.
Mitt leende är kritvitt och idag har jag blont hår.

På bussen in till stan frågar jag en gubbe hur gammal han tror att jag är.
”19-20, kanske”, svarar han.
Jag skrattar åt honom och ger honom en örfil.
Jag hinner kräkas på ett av sätena innan jag blir avslängd fyra hållplatser från där jag egentligen skulle gå av.

Väl inne i stan går jag in i en butik och köper en svart t-shirt som det står ”New Radio Noise” på i rosa bokstäver. Jag köper även ett par byxor och tre par kalsonger.
Det mesta av berusningen har börjat gå över så jag går bort till Old Chesters'.
Därinne är det mörkt, trots att klockan bara är strax efter fyra. De vinröda träbåsen är tomma, och bara ett par av stammisarna sitter vid bardisken.
Jag går bort till ett bord för fyra längst in i den avlånga lokalen, hänger av mig min imitations-läderjacka och går sedan tillbaka till baren och beställer en cider.
”Hur mycket har du druckit egentligen?” frågar bartendern. Hans ansikte är fläckvis täckt av skägg och han är fet.
”Inte så mycket”, svarar jag.
”Du har spya runt munnen”, säger han.
”Jag blev åksjuk.”
Efter att jag fått visa leg ger mannen mig en cider full av isbitar och jag tar med ett av sugrören som sticker upp ur en kopp bredvid kassan innan jag går bort till bordet och slår mig ner.

När det börjar skymma är det nästan fullsatt därinne, trots att det bara är torsdag. Mest ungdomar och alkisar. Jag vinglar omkring mellan borden och båsen en stund samtidigt som jag mumlar något som kanske är odrägliga kommentarer eller vitsiga raggningsrepliker. Ingen verkar höra vad jag säger ändå.
När jag vaknar nästa dag har jag ingen aning om hur jag tagit mig hem. Jag minns att någon jag talat med hette Erika, men har inget ansikte att fylla i namnet med. Jag kommer även ihåg att någon fjollbög sagt att jag var snygg.
Jag gav honom en käftsmäll.