Dina sjuka dunster slet tag i mig
grep mig om livet
utan pardon
försvann jag ner i din skitiga värld
dina sjuka ögon som stirrade genom mörkret
alla dina olika röster som höll mig vaken
natt efter natt
jag skrek ikapp med skuggorna på väggen
läpparnas tysta rörelser som kved
alla sina andetag
mot en kall och kal vägg
där ingen kunde se oss
i våra slingrande groteska rörelser
om varandra, som om det fanns ett varandra
men liksom skuggornas dans i taket
blodet och saliven som kröp över golvet
krampen i varje finger
varje jävla dag
dagarna och fingrarna tillhörde aldrig mig
jag var bara med
ville inte vara med
bara fanns där
som en våt fläck på en trasig matta
en pöl i det tommaste av universum
ingenting jag gjorde
allt som bara skedde runt mig
spyan som trängde sig igenom
magen, halsen, munnen, de knipande läpparna
den varma frätande saften som rann nedför hakan
frätte sönder mig inifrån
brände som röd eld i den bländvita soffan
kastade mig till marken
böjd inför obehärskade impulser
men de var aldrig mina egna
jag var aldrig jag
jag fanns ju bara där
råkade finna en genväg
genom livet
och mörkret
men jag fastnade
på vägen hem
en liten rörelse
åt fel håll
det räckte så..