Haha skrattar jag i livets teater. I ensamt majestät regerar jag på scenen. Jag spelar mitt favoritdrama Drottning Kristina, för mina inre monologer, ler åt mig själv i den moderna absurda teatern jag spelar.

Ibland har vi också dialoger som främlingar för varandra, alla vill styra mig och talar om för mig vad jag ska göra, regisserar och bestämmer vart jag ska gå och inte gå, så jag har det egentligen ganska trist och innehållslöst. Det är som att sitta och vänta på självaste fader Godot.

Frågan är vad jag hela tiden flyr ifrån och kommer till, oftast är det väl depressionen jag får istället för det andra, för om skratt är hälsosamt så är depression det motsatta.

Jag inser att min verklighet inte är en önskvärd realism, känner mig som en sorglig jubelidiot i ett komiskt drama, där jag ser mig oskyldigt inblandad i ruskiga intriger med olycklig kärlek och svekfulla vänner och partners däri.

Det handlar om allt jag ville vara och allt jag inte fick bli, avslöjanden som känns som pistolskott i ständiga dueller då jag som hjältinna får jag möta prövningar på grund av missförstånd, men nu när det närmar sig sista akten har jag gått ut i foajén. Jag är så arg, vill inte spela den här rollen mer, kliver ned från tronen, abdikerar, reser iväg.