Mitt liv ter sig som en genrelös bok
som jag ögnar igenom alltför snabbt
utan att reflektera över vad som verkligen står i den.
Skeenden är över och sedan länge glömda
i samma stund som de upplevs.
Boken verkar skriven i det mest osynliga bläck som finns.

Boken jag lever är den tråkigaste jag läst
och den svåraste att skriva.
Om jag själv fick välja
skulle jag läsa
någon annans själbiografi.
Ett dyslektiskt liv
utspelar sig
på de blanka sidorna
som jag läser
i mörkrets dunkla sken.
Så osammanhängande i sin handling
som om jag hoppat över de första sidorna.

Minnena är som bortslitna stycken av sidor
med ett fåtal bokstäver på.
Att tolka historien
är lika svårt
som att försöka återskapa
nedmalda hieroglyfer
som blandats med öknens sandstormar i årtusenden.

Jag upplever nutiden
som ett snabbt och hafsigt
nedkrafsande av spridda ord
på ett skrovligt smutsigt papper.
En bokstav här,
en annan där,
några enstaka blandade ord utan sammanhang.
Brottstycken
som söker sig fram längs papperet
mot ett okänt blad
vars baksida pryds
av en punkt längst ned till höger.

Andras häften
rymmer så oändligt mycket mer
än min tegelstensroman
någonsin kan komma att göra.
Min genrelösa genomskummade bok
kommer aldrig att läsas av någon annan
när jag väl läst ut sista sidan
och slutit dess pärm för gott,
utan den kommer vittra
i en nedgrävd bokhylla
långt från mänsklighetens bibliotek.

© Boa Berg
2005-12-06
03:44