Jag har beställt en kopp svart kaffe.

Det är bordservering. Det är uteservering. Det dukas framför mig.
Jag iakttar servitrisen när hon omsorgsfullt ställer fram en kopp med fat och sked, servett, sockerskål, en liten gräddkanna. Hon häller sakta upp kaffet. En svart ångande doftande tyst stråle fyller koppen perfekt. Hon är oerhört söt. Hennes hand är välvårdad och ser stark ut. Vänliga ögon möter mina när hon är klar. Hon är i min smak. Hon ler och vi dröjer kvar i varandra en stund. Jag står naturligtvis emot impulsen att resa mig upp och kyssa henne, men följer henne tätt med blicken när hon går. Det vet hon om. Hon har svart klänning och vitt förkläde.

När hon försvunnit tänker jag att svart gör sig verkligen mot vitt. Vitt förkläde mot en svart klänning. Svart kaffe i vitt porslin, en lagom stor silversked. En gnistrande vit sockerbit lyftes ur en sockerskål. Det finns en tång med tre klor. Jag roas av att använda den. Sockerbiten plumsar och syns inte mer. Skedens skaft är mjukt passande mellan min tumme och mitt pekfinger. När jag doppar ner bladet i kaffet och rör om uppstår ett klirrande litet läte.

Jag ser mig om och kan inte låta bli att avsluta med tre taktfasta klinganden. Två av fem tittar upp. Undrande. Jag ler tillbaka och de återvänder till sitt. Vad har jag att säga? Lägger istället ner skeden på fatet. Mån om att göra det diskret.

När jag greppar koppens öra därute på bordet kommer solens värme åt min hand. Jag lyfter upp koppen från fatet, in under skuggan från parasollet. Solvärmen svalnar hastigt bort.

Ny värme när mina läppar möter koppens rundning försiktigt. Så försiktigt som när man kysser någon man aldrig tidigare kysst. När man inte riktigt vet vad som väntar. Men man gör det ändå. Och den lugna värmen plötsligt byts mot brännande hetta. Precis som när man kysser någon första gången. Ni vet, den där hettan.

Och just då, just när den försiktiga värmen förvandlades till brännande hetta, lyfte jag mina ögon och våra leende blickar möttes igen.

Över en kopp svart kaffe.

© André