Kvällen kommer fort. En klocka ringer. Jag ser upp mot kyrkan. Det kylnar på. Mina kläder räcker inte till. Jag tror jag har ett leende över mitt ansikte, för en stund. Åt mig själv. I mitt synfält finns, bara så där ögonblickligt, ett par bilar... En krossad apelsin... Två glada hundar... En arg hund och en misstänksam katt, ute i periferin. Jag sitter stilla och försöker glömma att det kylnar på… För jag skulle vilja sitta kvar här… På bänken. Men... Mina kläder räcker inte riktigt till. Kvällen försöker nästan lite bryskt få mig att gå. Som om den vill ha bänken för sig själv. Som om den känner att den själv skulle bli snyggare… Mera... kvällslik… Om jag var borta och bänken var tom. Jag försöker undvika att se det. Byter hastigt till ett annat, mindre dunkelt synfält. I det finns samma katt som från det förra synfältet… Men hundarna är borta. Katten ser lättad ut. Svajar säkert framåt segervisst spanandes. Kvällen tar hjälp av en kall vind som rusar genom mina skuldror. En man stegar in i mitt synfält och går mot bänken. Kvällens bänk. Han sätter sig bredvid mig. Jag anar att han vill säga något... Men just då... Ännu en vindby och min hud knottras. ”Jag ville bara inte lämna bänken ensam. Och nu fick jag avlösning” tänker jag.

Reser mig och går. Förbi den krossade apelsinen och vidare bortåt. Känner länge att jag går mitt i centrum… Av någons synfält.

© André