*Den omskrivna platsen där berättelsen levererades, (kallad ickeparken) heter nu officiellt "Malongenparken", är staketerad till förmån för små hundars välbefinnande och rekreation, samt skall bebyggas med 20 st hyresrätter, med byggstart hösten 2019. Aktuella bänkar finns dock fortfarande kvar.*
-------

"För varje stavfel jag gjorde, reste sig min mor våldsamt upp från sin stol, drog sin breda blyinfattade livrem av tagelnäver ur de havrefärgade och fuktiga söljorna på sin fiskbensmönstrade kjoloverall -hon var roddarmadam, icke simkunnig och beundrare av den i någon mån kände författaren Sven Edvin Salje som skrev om Ib Kustridaren- och slog vansinnesslag över min nakna bringa.

Slagen var så hårda att om jag stod för nära väggen så att hon även träffade den, så lossnade bitar av både tapeten och gipsskivan under. Medan hon slog, bokstaverade hon vrålande ordet jag stavat fel och hennes glödande andedräkt stinkandes av sprit och makrill (hon var ju som sagt roddarmadam och därmed ofta arbetslös eftersom detta utspelade sig på 1970-talet) brände in i de blödande strimmorna på mitt sargade bröst och färgade den alltmer söndertrasade gipsskivan bakom mig rosa. Ett slag för varje bokstav i det felstavade ordet.

Det värsta var när hon tvingade mig att stava till

"televisionseurovisionsschlagerfestivalsfinalist"

Du vet.. De vann ju.. ABBA.. Med låten Waterloo. Direkt efteråt skulle hon tvinga mig att stava till Waterloo, men då var jag på väg medvetslös i ambulans till Södersjukhuset. Grannarna hade till slut (och äntligen) ringt polisen.

Fast jag lärde mig stava. Det måste man ge henne. Morsan. Men det är ändå ingenting mot när jag skulle lära mig matte. Ett ämne hon var grym i. Morsans favoritprogram var "FRÅGA LUND" så jag hade det fruktansvärt besvärligt med de abstrakta ekvationerna. Helvete vad det brann i bröstet. Men det är en annan historia.

Jag hade en (1) förlåtande egenskap enligt morsan och det var att jag var en jävel på att fiska och morsan åt kilovis med makrill varje vecka. Men fan.. Fånga makrill utanför Slottet eller Fjäderholmarna.. Hur då?

Än idag kan jag inte äta makrill eller ens titta på en sån konserv. Och jag darrar varje gång det är schlagerfestival. Varje gång signaturen spelas, börjar jag blöda på bröstet och såren kommer tillbaka. Mitt kött har lärt sig den hårdaste av hårda vägar. Strimmorna från livremmen svullnar upp, röda och ömmande. Bara jag hör introt är det kört i veckor. De är mitt stigma. Ett av dem liksom.

Så jag säger FUCK Afghanistan.. Långholmsgatan 1B Södermalm 1974 rules."

© André