Hon fortsatte leva sitt liv,
i rummet där han dött,
för att ständigt kunna andas,
hans sista tag av luft.
Begrunda hans sista tankar,
iklädd hans gamla kostymer,
sittandes i hans fåtölj.
Läsa hans gamla böcker,
men aldrig läsa längre,
än han hunnit själv.

Hans armbansklocka,
tickandes av hans gamla puls,
satt nu kring hennes handled,
fast den var alltför stor.
Äta med hans bestick,
dricka ur hans muggar,
sönderdiskade redan från förr.

Inspekterade sitt trasiga jag,
i hans gamla spegel,
och till spegelbilden talade hon,
med hans kloka ord.
Hennes ensamma händer,
som vandrar över den lätt,
fortsätter följsamt över till hans säng.

Och klädd i hans pyjamas,
somnade hon vemodigt varje natt,
i fördjupningen som hon smeker,
i hans gamla säng.
På hans gamla kudde,
ber hon tröstlöst åt natten,
att få drömma hans gamla drömmar,

och lyftas bort med dem..