Skymningen krälar chevalereskt i mitt rum
solens sista strålar letar sig över balkongräcket
Dock ändå kraftfulla, darrandes
som om de vore rädda att släppa taget
Rädda för vad?
Att natten slutligen skall äta dagen
och att morgonen aldrig mer skall gry?
Att solen kämpat alltför länge
så att den inte mera orkar upp en endaste gång igen?

Jag är inte rädd
Även om jag vet om att det är sista gången
jag får se dess darrande strålar kämpa över räcket
Skymningen har tagit över mitt rum
likaså har den tagit mitt hjärta