Döden flåsar mig varsamt i nacken,
och dess änglar dansar framför.
Stegen känns tyngre för var dag som går,
ty jag äro en slav till min egen själ.
När jag sporadiskt dagdrömmer ibland,
ser jag enbart misantropi framför.
Ty jag finner ingen mening i nästan något,
jag är ju borta redan sedan länge.
Då passar dödsänglarna på,
de bjuder och lockar mig till dans.

Men än så länge tackar jag nej,
vill fortfarande dansa med dig.