Mitt armbandsur är trasigt
Jag tror klockan är elva.
Vad gör det? Tiden spelar ingen roll.
På golvet ligger inget annat än spillror,
av det som en gång var ett slags liv.
Vinglar fram, trampar i dina lådor.
Snubblar på alla stolar.
Lägger handen i något klibbigt.
Är det dina tårar måntro?
Snurrar i huvudet av psykoaktiva ämnen,
ett patetiskt försök till att fixa allt.
Hittar inte dig, letar inte heller.
Tittar ut i den dimmiga natten,
skymtar en bro, där allt en gång började.
Något vått som av gravitation följer kinden,
ack vad minnen kan spöka.
Av ångan som bildas på fönstret,
så skriver jag varsamt ditt namn.
I reflektionen i glaset skymtas en siluett,
vänder mig om och ser dig ligga där.
Märker att det klibbiga på min hand,
inte är dina tårar.

Jag tror klockan är tolv.
Gott nytt år.