Kniven befinner sig på helt fel position. Roar sig med mitt inre. Och skrubbar min hud inifrån, allt för sakta. Någon måste sitta där och skrapa på mina väggar, inuti mig. Leka med en hjälplös kropp som om varje drag med kniven vore ett förspel. Varje inristad bokstav, från ditt namn, sprutar ut det blod, det mörka blod som plågar.

Och mina andetag är ojämna, oftast med smärta och obehagliga stön. Inte ens mina ben klarar av att bära min kropp, just för att jag faller för dragningskraften till jordens mittpunkt. Spegeln visar mig ett vitt, tomt ansikte. En kropp som förlorat sin vätska, sin röda, älskade vätska. Ett glas med smaklöst vatten och ett piller mot en fängslande värld, som dock varar i någon kvart.

Och hugg efter hugg efter hugg efter hugg.