Har andats för länge den luft,
som innehåller ensamhet.
Har kastats mellan försurade själar,
som bara önskar förtret.

Fråntagen den vilja blott,
som ger mig kraft att vinna.
Smutskastad av en massa,
som vill att jag, ska försvinna.

Pressad ned i markens betong,
förödmjukad av ruvande ord-
Intryckt att leva, i sluten kokong,
tagen bort, från denna ljuva jord.

En barm så trind jag nu svävar.
rustad för nya, hjärtslitande krig.
Ensamheten blir min moder,
kärleken blir bitterljuv intrig.

Vart är ljusen som jag suktar,
när mörkret ständigt vakar.
Ur förnimmelse jag fruktar,
där tron, min själ bejakar.

Livet borde vara en resa i vitt,
men existensen är blott sekunder.
Djupare är jag betagen,
längtandes efter ett under.

Se hur jag sträcker ut min hand,
den som visar att allt förnuft,
är tagen bortom själsbrand,
då jag andats, för länge den luft.