Kritiken slår mig i ansiktet som en genomblöt devalverad Grekisk havssvamp med intorkade alger. Jag känner hur det rinner medelhavsvarmt vatten längs ryggraden och jag fryser av längtan att få stå längst upp på podiet.

Men förlorarens världmästerskap går av stapeln just denna dag, då jag egentligen behövde en skyddande hand som förde mig upp mot ljuset. Istället står jag där nedbajsad av mina egna käftsmällar som jag tilldelar för var gång någon ger mig ett dåligt omdöme!

Vem fan är jag, som ska kunna stå raklång under rusningstrafik i Tingstadstunnelns överförgasade luft? Varför lägger jag denna tyngd på redan utslitna axlar och tror enfaldigt att min överlevnadsstrategi bygger på att klara i princip alla problem som innovativt läggs på silverfat? Jag borde nog titta mig i spegeln lite oftare, inse det faktum att jag är byggd av skelett, muskler och blodådror, precis som alla andra levande väsen.

Men ändå står du där och hytter med ditt jävla irriterande finger, samtidigt som jag försöker reparera den senaste skadan. Dina så vackert inlindade välmenande försök till konstruktiv kritik, raserar hela min världsbild, och jag trycker ned min själ i träskmark fylld av fucking losers.

STYRKA!!! ----är ett fantastiskt irriterande ord, något som vi uppfunnit ska ge oss modet att finna. Men styrka är bara något de starka pratar om, vi andra försöker inte ens lyfta hanteln med självinsikt.

Jag fixar inte dålig kritik, jag ramlar ned i avgrunden och krossar mig själv efter ett hammarslag, som döljs av det vackra ordet erfarenhet.

Längtan att få framgångens ljus, hänger ihop med fruktan för dess motsats, och där finner jag svaret på min överjävliga paradox. Men å andra sidan är just rädslan så inåt helvete jobbig, att jag aldrig kognetivt kommer att reparera mig ständigt sårade själ

Jag är så JÄVLA känslig för taskig kritik, att jag sjunker ned i träsket fylld av fucking losers.

Det är DITT jävla fel att jag darrar sönder mina knäskålar i takt med kritiskt välmenande människor samlade budskap.

Det är DITT jävla fel, att min brist på självinsikt är ett utstående drag i min krossade personlighet.

Ge mig för helvete bara beröm!

så att jag kan andas igen