Den djävla snön jag skottar skottar och det tar fan aldrig slut.
Sen sitter jag pustande vid fönstret och tittar ut, ut mot vintrigheten och minns plötsligt min pojk, då, kanske sex år, när han suckande sa, med haka lutande i hand vid köksbordet någon gång i början av mars, med blicken riktad ut mot världen, mot en aldrigtinande snö:
"Jag har slutat med glädje för vintern. Min glädje är sommaren!"

Han som på villatomten älskat sina slalombackar och pappas ihopgrävda hopp. Som skrev skyltar "Vem som hlst fåråka!" och satte ut dom på gatan.
Pojken, nu på gång mot de fyrtio. Pappan, jag, mot de sjuttio.

"Har jag slutat med glädje för livet?" tänker jag. "Är ändå inte glädjen just - sommaren!"

Och efter nya snöfall skottar jag skottar jag och hör skimrande toner av nötväckssång falla.
"Sång! För helvete! Jag lever ju än!"