Om vi alltid simmat ikring

på djupaste vatten

är det svårt att föreställa sig

att kunna resa på sig

och se över horisonten.

Jag gillar bilden av barnet

som plötsligt en dag

reser sig upp från golv

och kan SE vad som finns uppå bord.

Att mogna till nästa nivå

kan gå fort i det lilla

och fort i det stora,

fastän fort kanske där

kan ta tusentals år.

Vårt medvetandes förmåga

att tillgodogöra sig

som "hårddisk" och "ramminne"

en nästa nivå syns möjligt

vara en fråga om tro,

att gränser och väggar av tiden bero.

Vad månne vi bli kapabla

till en dag då vi ALLA, allt liv,

är uppkopplade på samma oändliga nod

och med samma mål i sikte

och högsta hönset just sagt,

- "hee bar å ååk"

Vi då kanske ändå kan förmås

att få se vad uppå borden är lagt

även om på fyra vi ensamma krypa ikring.