det vilar så många farväl intill det stora stirrande trädet utanför mitt sovrumsfönster nu. jag borde nog putsa det, jag vet. jag borde så mycket men vill inte frysa längre. orkar inte vara kylan så nära. jag hittar inte hem i min vilsenhet då.

hittar inte hem till avklädda sorgers ärlighet och till den som ropar mig genom livet. jag måste läka mina sår och följa längtans viskande symbaler i skymningen. det finns inget annat så det är mitt val nu. mitt överjävligt nakna val när allt annat står still.

det handlar om några futtiga skrivna rader ur evigheten. men här i utkanten av så många förlorade dagar faller mörkret rätt tidigt nu och min lilla stad gör så gott den kan. det gör jag också tro mig.

nu jag vill blöda mig sann och älska mig själv tills morgonen är ny och hemtam. känna utan frågor och utan sprucken fruktan. rädslan för livet har jag lämnat sedan länge men himlen faller fortfarande utanför mitt fönster ibland

ibland när ensamheten får vindarna att sjunga våra sånger

det är livet, jag vet