Känslan som återspelas från lågstadiet då endast utvalda speciella kamrater fick den fina inbjudningskort till födelsedagsfesten hos mr x. (Ni som var en av dem som alltid fick ett kort kan sluta läsa)

Den tomheten och utanförskapet, det återkommer i vuxet-format. Samma känsla fast nu kan man inte springa till mamma högröd i ansiktet med tårar i halsgropen. Det finns en mamma, men hon kan inte få vuxna människor att inse sina fel.

Alla viskar; vuxen nu, du är vuxen nu!

Utanförskapet sätter sig som en illa infekterad böld på ryggtavlan, smärtar något oerhört varje gång när någon vidrör. Ingen behöver ens vidröra i dagsläget, enbart tala om eller visa via fotografier.

Kortet från lågstadiet som man aldrig fick i sin hand, man kunde bara se på långt avstånd vs fotografiet som visades öppet.. Men båda med tomhet.

Då kommer den stora frågan som i allt.
Valde jag fel i mina val, ett val som dem (de som fick inbjudan) ansåg var fel. Ska jag behöva stå i skymundan och få äta upp mina egna ord. Mina egna värderingar?

Men det är kanske så man gör när man går emot strömmen.
Då kanske man får stå där, ensam, utan inbjudan. Mobbad.

Barn är elaka, visst. Dem säger vad dem tycker.

Vuxna som har en åsikt men inte vågar ta en diskution för dem vet att i slutändan är det dem som har fel.
Vad har dem då för anledning att lämna någon i skuggan?

Är det bara för att dem skräms utav det som är starkare, som vågar stå rak i rygg mot sin egen familj?

Eller mer det som tidigare var en familj..