Deras blickar faller som regn mot plåttaket
Flyter över margen och
faller liksom trött i små pölar

Och jag!
Jag samlar korg efter korg
av överblivna ögonkast, i min källare
Utom några få, som jag
nålar upp över sängkarmen
i min kammare

Och där!
Där får de hänga
Tysta och samvetskval
Stirrandes och suktandes
efter något slags väsen;
sin giltiga kropp
någon form av borg

Men det enda som finns att se
är den sovande pojkens bröstkorg
som sakta höjs och sänks
i gryningens mjölkvita sken