Om morgnarna när bilarna börjar susa. När trapphusen låter av gummisulor. Igen. När alla kommer eller går. När en del byggnader töms. Medan andra fylls. Öga bredvid öga glidande. Mot splitterfria bilrutor. Somliga gäspar som knäsvaga lejon. I kommunala transporter. Orkar inte tänka. Orkar inte ens bry sig över att inte orka tänka. Och allting för pengar. Som behövs till allt. Allt. Allt. Och ändå aldrig räcker till. Är vi av naturen löneslavar? Eller är vi egentligen bonnkaniner? Eller jägare? Eller till och med samlare? I vårt djupaste? Ingen vet.
Ingen du känner.
Våtvarma blickar förstulet in. I varandra. Möts kanske en tiondels bara. En tiondels sekund. Vad en sekund nu är. Egentligen. Ingen vet.
Ingen du känner.
Just här bör man vara: Stanna. På en darrande e-sträng. Mellan sömn och det som föder oss. Som vi föder. Är det märkligt? Kan man stanna här? Mitt emellan. Kan man få bli tveksam? Hejda sig? Höja blicken. Se regnet. Det starka duggregnet. Försöka omfatta sitt varande. Känna regnet. Det rena. Vända och gå hem igen. Lägga sig. Gå upp elva istället. Nej nu är någon snart på väg. Igen. På sin väg. Men också på en annans väg. En som aldrig tappar aptiten. En som inte känner människorna. Som inte har sett oss. Aldrig har skakat våra händer. Trots att vi genererar welth-builderbonusar. Till alla i företagsledningen.
Men jag.
Måste jag bo?
I det här?
Livet?
Ingen vet.
Ingen du känner.
Behöver jag det? I det här livet har jag förälskat mig. Skaffat barn. Genetiska plikter. Som ibland känns som livets själva mening. Faktiskt. Vårt. Enda. Egentliga. Syfte. Måste jag verkligen leva i detta? Ingen vet.
Ingen du känner.
Det finns ett val. Minns alltid det. Du äger ditt liv. Glöm aldrig det. Köpa en trisslott. Skrapa fram. Två 50. En 1 miljon. Två 10 000. Två 25. En 75. En 100 000. Sucka så tyst att bara den egna strupen noterar. Duggregnet. Varseblir ljudet. Låta mig nöja med detta. Med detta alltings ordning. Att det inte blir vi som får 35.000 spänn. I månaden. I trettiofem år. Nöja mig med det. Gräma mig i exakt fyra sekunder. Och sedan ta ett steg till. Och ett till. Busshållplatsen. Ta många steg. Hur många steg blir ett liv? Ingen vet. Ingen.
Ingen du känner.


Bakom alla dessa tecken. Det bor. En oerhörd. Makt här. Den skulle kunna genereras.
Här.
I slentrianens efterbörd.