”Vad menar du med det va”, skrek Isla tillbaka till sin pappa. ”Du vet ingenting om vad alla de där äckliga männen vill dig egentligen”, svarade han med ett muller. Men Isla hade hunnit springa in på sitt rum och slängt igen dörren redan vid ordet ”äckliga”. Sådana här diskussioner mellan Isla och hennes pappa hade ofta förekommit de senaste månaderna. Så det var inte direkt konstigt att det var en allmänt dålig stämning i familjen. En stämning som Isla kände sig ansvarig för, vilket hon inte borde ha gjort men det var det hon gjorde; Isla var sådan – för snäll, för god.
Det var fredag morgon. Isla och hennes pappa hade kvällen innan gått till sängs som ovänner, något som Dr Phil under sina glansdagar förbjöd. Isla hade därför tänkt sova längre än resten av familjen, för att på så vis slippa den gemensamma frukosten. Men i stadiet mellan vakenhet och sömn kom hon på att hon hade ett möte att passa på förmiddag dagen efter; Isla var inte bara snäll och god, hon var även ganska virrig av sig. Men jag älskade det. Det var sådana saker som gjorde Isla till den hon var. Hur som helst så var det oundvikliga ett faktum; hon skulle bli tvungen att äta sina rågmackor, med extra mycket smör, ansikte mot ansikte med mannen som hon åtta timmar tidigare skrikit vulgära ord åt. Det blev en orolig natt för Isla. Hon funderade en hel del på hennes pappa. Hade hon kanske varit för hård mot honom? Men i så fall hade även han varit det mot Isla. Hon låg vaken och bollade med några tankar i huvudet; skulle hon vid frukosten kommentera deras gräl kvällen innan? Och i så fall, skulle hon ställa sig i försvarsläge eller helt sonika be om ursäkt? Klockan tickade på medan Isla vägde för- och nackdelar med hennes funderingar. Hon beslöt sig till slut för att inte låtsas som om något hänt; det hade varit en något jobbigare diskussion än normalt och kanske var det på så vis dumt att ta upp den igen. En tanke som kanske låter bra, men enligt Dr Phil är helt fel.
Stämningen runt frukostbordet den morgonen var allt annat än positiv. Islas pappa hade knappast fått någon sömn alls tack vare Islas lillebrors vägran att sova under natten. Nu däremot låg han och sov som en stock inne i föräldrarnas sovrum, medan pappan, med svarta ringar under ögonen, satt vid frukostbordet och läste sportdelen i tidningen. Isla satt mitt emot och tittade apatiskt ut genom köksfönstret. Trots att de båda var samtidigt i köket den morgonen varken pratade eller tittade de på varandra till en början. Efter ungefär tio minuter yttrade sig den första av de två ”Vad fan nu då! Zlatan måste få spela, fattar de ingenting”, frågade sig Islas pappa irriterat. Isla tittade upp mot honom och himlade med ögonen. ”Skit i det du”, viskade hon. ”Vad sa du”, frågade han. ”Inget”. ”Tänkte väl det”. Jag håller med Isla. Om Zlatan ska spela eller inte spela bestämmer väl knappast vi? Varför då bry sig? Jag har aldrig förstått mig på det där med sport; speciellt fotboll. Springa runt efter en liten vit boll och på så vis tjäna miljoner – vad gick snett? Lennon var värd sina miljoner, han gav kärlek till världen men vad ger Zlatan världen? Massa tjafs vid frukostbord.
Resten av frukosten gick relativt smärtfritt. En par onödiga kommentarer till varandra – inte mer än så. Ändå var det stor skillnad på hur det brukade, för ett halvår sen, vara vid frukostbordet. Islas familj hade alltid haft som tradition att äta frukost ihop – på så vis började alla dagen tillsammans, vilket uppskattades av samtliga familjemedlemmar. Nu var det inte längre så, och de få gånger hela familjen var samlad på mornarna, var det inte alls samma pratglada stämning som det var förr. Detta var en av de saker som Isla kände absolut störts skuld för; kanske därför att Isla uppskattade de gemensamma mornarna mest av alla i familjen.
Isla skulle vara på mötet klockan 09.30. För att vara säker på att hinna dit i tid hade hon bestämt sig för att ta bussen som gick 08.52. Hon hade alltså minst trettio minuters musiklyssnade på bussen. Isla älskade att åka buss. Hon försvann lätt till sin egen lilla värld med hjälp av musiken från hennes hörlurar. Favoriten just nu var Sophie Zelmani, en tjej som helt klart var värd mer än Zlatan för Isla. När hon stod och borsta tänderna i badrummet kände hon nästan en liten upprymdhet inför den stundande halvtimmen med Zelmani. ”Det är sant, det är de små sakerna som gör livet”, tänkte hon för sig själv.
Bussen kom ganska omgående efter att Isla suttit sig ner på bänken i busskuren. Zelmani gjorde henne sällskap när hon klev på bussen och därför, enbart därför, kände hon en slags ro i kroppen. Det var en kall och trist novemberdag och hon var på väg till ett möte som bestämde hennes framtid, och ändå hade hon en rokänsla – tänk vad musik kan göra för människor.
Hon hann precis i tid till mötet, och damen som hälsade henne välkommen kunde förmodligen se på Islas rosenröda kinder att hon hade sprungit sista biten för att hinna i tid. Kanske var det därför Isla tyckte sig kunna se ett varmt allt igenom gott leende hos damen, kanske var det bara så hon var inför möten med nya människor. Isla kände sig vilket fall som helst mycket välkommen. Så pass till den grad att hennes förhoppningar om saker och ting steg i mängder.
Mötet gick till en början bra. Hennes handledare, Kerstin, verkade vara kunnig inom hennes område och hennes arbetsrum var omsorgsfullt inrett med smålampor, tavlor och möbler. Allt med väl matchande färger. Hon hade trots sin ålder rätt bra smak – för visst blev människors smak för inredning sämre med åldern. Kerstin var ett undantag. Isla gillade henne. Ända tills hon började prata om arbetsmarknaden. Isla fick förklarat för sig att det inte såg så ljust ut för sådana som hon; helst skulle man vara tjugo år, ha svenskt namn, dubbla civilutbildningar samt några års jobberfarenhet. Isla prickade inte in ett enda rätt av de fyra grejerna. Kerstin trodde sig dock ha läget under kontroll och hon förklarade flera gånger att det skulle lösa sig på något vis; bara hon ”hade humöret uppe” (en mening som upprepades många gånger – nästan som ett mantra). Isla kände sig dock inte lika positiv längre. Faktum var att hon under mötets gång, efter de att Kerstin började berätta om arbertsmarknaden, hade börjat tänka på livet hemma hos föräldrarna; bråk, trängsel och ångest fyllde dagarna vilket inte var de hon hade drömt om att ha som ingredienser i sitt liv vid en ålder på tjugotre år. Kerstin anade inte vad som skulle ske: det började som små, små snyftningar – ungefär som när man är förkyld och inte har något att snyta sig i – för att vid mötet slut kulminera i rena Amazonasfloden. Stackars Kerstin hann inte göra mycket innan Isla var uppe på benen och, springandes, försvann ut ur det välinredda rummet. ”Första gången är alltid värst”, suckade hon för sig själv innan hon kollade på schemat, rättade till bluesen och ropade in nästa person, ”Emanuel, din tur”.