Dina metallhänder smäller mot frostnatten, den sista korvkiosken slår ihop.
Du är nästan där när staden lyser bakom dom tunga molnen.
Tillbaka med ögonen bakom maskingeväret, pumpar dödande blickar, slänger med det blonda håret. Åh fan hon har sett mig, spring nu tänker jag och står som fastgjuten på spåret. KABOOM SWOP kulorna viner. Ögonblicket försvinner.

Jag vaknar vid lunchtid, i min slitna badrock med runda hål genom sidan.
Här i min kista som jag kallar rum. Staden som begravt mig levande.
Det förvrängda fönstret till världen, 28 tummaren, stirrar mig i ansiktet och hypnotiserar mig djupare ner i sängen. Ofta är det bara det mellan dig och hela det ljuva livet och du försöker förstå nu. Hur du vaknat upp som en främling i femton år i ditt eget liv.