Hon ville alltid något mer. Hon ville flyga. Hon ville simma med krokodiler och dela havet. Hon ville drömma sig bort till vilda äventyr och spännande resor. Ändå var hon dömd till ett liv i en sliten lägenhet, till en tråkig värld och en grå himmel som kunde öppnas när som helst, avslöja en väv av drömmar som fastnat någonstans på vägen mot oändlighet.

Hon tittade på tidningsomslagen, såg vackra kvinnor med blodröda läppar och kritvit hy. Hennes egna röda läppar smetades alltid ut, fastnade på tänderna och fick munnen att smaka beskt. Hon ville bli en av de vackra med blodröda läppar som inte smetade.

Hon ville tro på livet, frihet och kärlek och allt vad det innebar, men livet hade varit grymt mot henne, så hon var grym mot livet i retur. Öga för öga, tand för tand.

Varje dag vaknade hon med den insikten, även de nätter som var sömnlösa, då man vaknar ur någon slags dvala. Det är någonting speciellt med det. Det är någonting speciellt med henne. Hon hörde dem säga det. De förstod sig inte på henne. Hon skrämde dem med sin jagade blick. Hon skrämde dem med sin mörka framtoning. Hon skrämde dem med sin uppskurna kropp. De tittade på henne och de såg något som inte fanns. Något som inte hörde hemma där. Hon befann sig på fel plats i livet. Kanske befann hon sig i fel liv.  Och de kallade henne sjuk. De visste inte vad som var fel på henne, men hon hade alltid fått höra att hon var sjuk. Hon var fel. Defekt. Trasig. Men hon hade aldrig fått reda på svaret. Det var längesen hon slutade fråga. Hon slutade fråga samma dag som hon avsade sig livet. Samma dag som hon insåg att allt var förgäves. Det var den dagen hon gav upp på riktigt.

Som om hela hennes liv lett fram till det ögonblicket, allt hade varit en prövning för att nå det slutgiltiga målet. Och hon hade träffat målet. Nu satt hon fast i ett vakuum, utan väg in eller ut. Det fanns ingen väg att gå, alla stigar och vägar därifrån hade vuxit igen. Det var ingen mening med att intala sig något annat.

Och de försökte. Några av dem försökte. Försökte förstå, försökte dra ut hennes gift, hitta ett botemedel. Men hon karvade och skar ut sina fel, hängde upp dem, lät alla se. Vissa saker ska inte enbart finnas i det fördolda, tänkte hon.  Men vad spelade det egentligen för roll?

Hon var trots allt där hon var och där skulle hon alltid vara.

Men hon hatade att behöva ta sig upp för den där förbannade trappan för att rätta till felen som inte gick att rätta till.