En dag var jag ute och vandrade. Det var en solig, varm dag, och på ängarna bredvid den sandiga vägen vajade blommorna och höet i den svala brisen.

Jag visste inte vart jag var eller vart jag var på väg, då jag fick se en gammal man komma gåendes mot mig. Mannen var krokryggig, som om världens alla tyngder vilade på honom, och i släptåg hade han en åsna som gick upprätt, stolt och fri, som om den inte tillhörde den gamle mannen.

”Ursäkta”, sa jag, ”jag har gått vilse, vet du vilken väg jag ska ta?”

Mannen tittade på mig under sin breda hatt. Hans ögon var klarblå, lika djupa som havet, intelligenta och mystiska.

”Det finns ingen mer väg”, svarade mannen och hans röst var torr och krasslig. ”Du har missförstått allt”, sade han, ”det här är allt som finns och det är därför du vandrar än.”

Jag förstod inte vad mannen menade och tittade på åsnan, och i hans ögon såg jag skratt.

”Jag ska förklara för dig”, svarade gubben. ”Du valde att gå på den här vägen för längesen, och nu finns det inga genvägar eller avfarter kvar på den. De har alla växt igen. Du får stå ditt kast och vandra vidare, för det här är ditt hem.”

”Du har fel”, svarade jag. ”Jag vet inte vart jag är, det här är ett ingenmansland.”

”Ändå går du här, lika levande som du var då du bestämde dig för att det här var rätt väg. Nu har du insett att det var fel för dig, men ändå vandrar du här än. Jag har gått här i många år, men jag har inte hittat en endaste väg härifrån.”
Jag tittade in i mannens ögon och såg havets alla gåtor. Jag tittade in i åsnans ögon, som tysta tittade tillbaka på mig, och där såg jag land, och jag såg att det fanns ett någon annanstans.

”Varför tittar din åsna på mig?” Frågade jag förbryllat. ”En åsna är en åsna och om det här är den enda vägen, hur kan åsnan vara så klok?”

”Åsnan hittade mig här. Jag vet inte vart den har varit innan, men åsnan är här nu och åsnan är min vän. Åsnan har inte förstått att det här är vägen han valt, att det är den han ska vandra på.”

”Men visst viker åsnan av vägen ibland, för att smaka på blommorna eller äta av allt gräs?”

Mannen log och hans tänder lyste gula och sneda. ”Åsnan må vara min vän, men det är trots allt en åsna.”

”Men ändå lyder den under samma lagar som vi, och om jag vill vika av vägen så gör jag det”, svarade jag, för någonting kändes inte rätt, den gamla mannen såg inte verklig ut.

”Jag är ett skal av vad jag en gång var”, svarade han som om han kunde läsa mina tankar. ”Jag kunde göra allt som alla andra, men jag valde att gå här istället, och det får jag leva med.”

”Jag vill inte gå här”, sa jag. ”Jag vill se världen, men inte här. En dammig väg är inget för mig. Jag ska hitta en väg härifrån om jag så ska leta i all evighet.”

”Då önskar jag dig lycka till på din färd, men sanna mina ord, en dag kommer du inse att det är lönlöst att kämpa emot ödet.”

”Man skapar sina egna öden”, svarade jag trotsigt.

Mannen slöt sina ögon, och när han öppnade dem såg jag hopplösheten som han gömt för mig. ”Jag skulle aldrig valt att gå här, för den här vägen går i en cirkel, ingen början och inget slut. Jag kommer inte härifrån och det är så det ligger till.”

Jag tyckte synd om mannen som kände så, och jag sträckte ut min hand mot hans rynkiga hand. ”Jag tänker inte ge upp förrän jag hittar en väg härifrån. Jag kanske blir gammal och grå, men världen är större än så här, och den väntar på mig. Den väntar på dig. Ta min hand, vi ska hitta en väg ut ur detta ödeland.”

Mannen tog min hand och kramade den hårt, men släppte den lika plötsligt som han tagit den.
”Att gå in här, det var mitt val. I många år letade jag, men jag hamnade bara här igen. Jag har gett upp, jag är inte menad för någon annan väg.”

Han log sitt sorgsna leende och började gå sin långsamma gång ifrån mig. Jag stod länge och tittade efter mannen och hans åsna, begrundade det han sagt.

”Jag är inte som du”, sa jag tyst och vände mig om och gick motsatt väg.