Så tuggar vi åter på februari. Taggtråden är skarp och sliter på näbb och gap. Man försöker skaka av sig rosten och få ordning på fjäderdräkten. Märker att den behöver puts och ans. Här och var tarvas dessutom nytt i skruden för att den skall duga till prål i vårens lek.
Man testar på försök också sångarrösten. Bedrövligt låter den. Som kedjerasslet från ett gammalt slitet ankarspel. Och flykten, den bär bara sisådär och vingligt flaxar man fram över halvt barsmälta marker i gråmulenheten. Landar tungt på en klippa. Skådar den frusna fjorden längre ut.
Tvekar en stund men stoppar sen resolut huvet under vingen. Resten av vintern får man sova bort.
Invänta bättre tider.