Ömma ord tar riktning mot mig,
slår i hårt likt en knytnäve mot en betongvägg och
faller tungt men sakta mot marken.
Som ett trasigt glass förgyller nu ömma ord det kala golvet.

Du plockar upp bit efter bit, som sedan kastas ner i det groteskt illaluktande sopnedkastet.
Det sopnedkastet som ännu inte blivit avspärrat,
då egentligen alla lägenhetshus gårdsplaner ska förgyllas
med små jävla miljöhus.
Jag är en miljövän.

Ömma ord.

Ömma ord smeker min rödfärgade kinder. De slingrar sig
längs min nakna kropp och leker slalom längs mina leverfläckar. Trippar längs magen.
Tårfyllda ögon, möter en tom och svart blick. Droppe efter droppe faller ned mot min bröstkorg och de ömma orden följer med längs den saltsmakande floden, som slingrar sig nedåt ner beniga kroppen.
Jag är en miljövän.

Jag tycker inte om överambitiösa människor. Jag hatar verkligen deras påklistrade leenden, de färgsorterade mapparna, de perfekt strykta kläderna och det skinande golvet man kan slicka upp spilld mjölk ifrån.
"Ska jag lägga väskorna vid dina fötter?"
Jag ryser och de äcklar mig. De kladdar av sig sina falska
vokabulärer och påhittade fakta för att verka extra smarta.
Och det där skrattet.
Det ilar i kroppen och jag vill slå
min nya wokpanna i huvudet på dem.
Jag är en miljövän.

Ömma ord. Hand i hand med de smekande fingertopparna
längs min hud. Rysningar, håret reser sig på kroppen.
Är du lika äcklad som jag ?